Dags att flytta fokus norrut. Österrike nästa anhalt på vår odyssé. Och det är rött. Så det förslår. Producenten heter Heinrich och är en ny bekantskap för oss. Cuvéen Gabarinza är vad jag förstår toppvinet och består av Blaufränkish (60%), Zwiegelt (30%) och Merlot (10%) från genomsnittligt 30-åriga stockar från vingården Gabarinza. Vinet får uppfostran i 500 l ekliggare i 20 månader. Druvorna växer på kalkrik mark och plockas för hand. Vad annars. Det här ska uppenbarligen andas seriösa grejer.
Vinet är ett En fin mörkröd men ändå transparent nyans. Doften slår emot med svarta bär från trädgården, lingon!, estetisk olja och lite rostigt järn. En superhärlig sniff! Antagligen en sniff för ett bättre tillfälle ändå, men va´fan, det ÄR hursomhelst genomseriösa grejer!
Smaken är fokuserad och rätt så primär - men jätteskön. 2008 står det på etiketten och visst är de primära fruktiga dragen är framträdande, men blint skulle jag nog ändå tro på ett eller ett par år till i flaska. Frukten är som sagt framträdande och total men vinet lirar fint utan förestående lutning. Achtung baby - Here we go, liksom! Eken är helt integrerad och vinet lider inte det lilla minsta. Ganska lång klingande behaglig eftersmak.
Det här måste vara det kanonkomplement till den enorma (och perfekta) T-benstek jag åt i Bryssel i veckan (och det komplement jag tyvärr aldrig fick då). Druvtypiciteten i vinet är för oss omöjlig att hitta. Blint skulle jag placera vinet kanske överallt (utan supervarma) områden än i Österrike. Kanske som en svalare, och dyrare, Napa-Cab? Man lär sig..att man inte vet så mycket..
Vinet köptes helt spontant på Passagen nyligen. Det går dock att hitta billigare och till ett mer rimligt på kontinenten än bolagets riktkurs. Kan hursomhelst helt klart vara kul att testa.
(91-92p)
Bilder tillkommer när minnesporten på datorn behagar återkomma från sin ledighet.
fredag 27 maj 2011
torsdag 26 maj 2011
Wow-wow-liksom - 2007 Chianti Gratena
Djungeltrumman går, och bloggen hakar givetvis på i sann konsumentupplysningsanda. Ett vin som måhända presterar som ett 150 kronorsvin, från någon obskyr web-handlare på kontinenten, med personlighet, karaktär och allt det där - men nu med den lilla finessen att den finns på en systembolagshylla nära dig och kostar - DaDam! - 79 kronor. Det låter nästan för bra för att vara sant, eller hur?
Är det något som Systembolaget inte är bra på är det att erbjuda (njutbara) viner i det lägre prisintervallet, i kvantitetstänkandets och kostnadseffektivitetens underbara monopolistiska värld.
2007 Chianti Gratena är framställt av ekologiskt odlade druvor och erbjuder en jättefin urtypisk rustik nos som inte är det minsta designad och insmickrande. Att vinet har en uppfostran på fat märks tydligt redan på aromen.
Motsvarande viner vi provat i priskategorin som är gjort på "naturligt sätt" duger ofta ens knappt till att skölja ur vasken med, men detta lovar faktiskt jättegott!
Smaken försämrar inte saken. Vinet är medelfylligt men erbjuder en markerad ryggrad, finkorniga tanniner och fin-fina syror. Smaken är murrig. Tränärvaron är tydlig, men helt kontrollerad. Körsbären är gift med en tydlig syra för att inte säga en viss angenäm kärnbitterhet som etsar sig fast i munnen. Vissa mineraliska vibbar spelar på bdx-strängen på lyran, vilket väl är helt i sin ordning. Visst saknas lite stoppning på det hela taget, men vadå?
Det här är ju personligt och skitbra! Vi kanske är på extra bra humör medan ungarna springer ikapp mellan träden på gården och livet sköter sig själv. Men ändå. We like! A lot!
Och sa vi 79 spänn? My ass! Det här vinet är underprisat så det förslår. När hände detta sist om vi nu exkluderar avantgardistiska semidansk-italienska vinprånglare?
Kul det här med vin. Särskilt ibland.
PS: Och 2009-an ska tydligen vara än bättre och finns listad i BS för en något högre peng.
PS2: Som ett brev på posten så skriver tidningarna om att BiB ska beskattas hårdare. Detta vin borde vara en BiB-killer även utan detta eventuella faktum. Det här känns som en ren plusdag. Om det nu inte är så att svenskens smaklökar nu tillslut är obotligt förstörda i vinindustrins korståg för att anpassa våra smaklökar till att dricka konstgjord vin-juice.
Är det något som Systembolaget inte är bra på är det att erbjuda (njutbara) viner i det lägre prisintervallet, i kvantitetstänkandets och kostnadseffektivitetens underbara monopolistiska värld.
2007 Chianti Gratena är framställt av ekologiskt odlade druvor och erbjuder en jättefin urtypisk rustik nos som inte är det minsta designad och insmickrande. Att vinet har en uppfostran på fat märks tydligt redan på aromen.
Motsvarande viner vi provat i priskategorin som är gjort på "naturligt sätt" duger ofta ens knappt till att skölja ur vasken med, men detta lovar faktiskt jättegott!
 |
Smaken försämrar inte saken. Vinet är medelfylligt men erbjuder en markerad ryggrad, finkorniga tanniner och fin-fina syror. Smaken är murrig. Tränärvaron är tydlig, men helt kontrollerad. Körsbären är gift med en tydlig syra för att inte säga en viss angenäm kärnbitterhet som etsar sig fast i munnen. Vissa mineraliska vibbar spelar på bdx-strängen på lyran, vilket väl är helt i sin ordning. Visst saknas lite stoppning på det hela taget, men vadå?
Det här är ju personligt och skitbra! Vi kanske är på extra bra humör medan ungarna springer ikapp mellan träden på gården och livet sköter sig själv. Men ändå. We like! A lot!
Och sa vi 79 spänn? My ass! Det här vinet är underprisat så det förslår. När hände detta sist om vi nu exkluderar avantgardistiska semidansk-italienska vinprånglare?
Kul det här med vin. Särskilt ibland.
PS: Och 2009-an ska tydligen vara än bättre och finns listad i BS för en något högre peng.
PS2: Som ett brev på posten så skriver tidningarna om att BiB ska beskattas hårdare. Detta vin borde vara en BiB-killer även utan detta eventuella faktum. Det här känns som en ren plusdag. Om det nu inte är så att svenskens smaklökar nu tillslut är obotligt förstörda i vinindustrins korståg för att anpassa våra smaklökar till att dricka konstgjord vin-juice.
torsdag 19 maj 2011
Roscioli!
Tiden går. Men vi går uppenbarligen inte lika fort som den.
Vart tar tiden vägen?
Kom vi hem från Italien för snart en månad sedan?
Var vi ens där?
Och hur svårt kan det vara att sammanfatta detta? Egentligen?
Nåja. Ett välfyllt ostfack i kylskåpet, några inköpta vällagrade godbitar på vinfronten, och en fortfarande ouppackad väska - faktiskt, blir dom någonsin uppackade? - tjänar som någon sorts bevis på att så varit fallet.
Rom är ett bra ställe att vara på när våren och värmen gör sitt intåg på allvar. När körsbärsträden blommar. När uteserveringarna är ett givet alternativ. När glassen smakar som bäst. När du går några mil om dagen utan att svära allt för mycket.
Att Tibern sedan svämmar över och att det det första två dagarna regnar som om Dionysos, eller om det nu är Bacchus, har kissat på sig bortser vi från. Såklart. Två plus blir mer än två minus.
Vi har varit i Italien oräkneliga gånger, men märkligt nog aldrig i Rom tillsammans. Och på tu man hand, utan barn denna gång - Rom är gå-städernas gå-stad - kunna ta sig an staden är en förmån.
Rom kan antagligen sammanfattas med ett ord. Mat. Eller måltid då kanske. Någon skulle kanske påstå att det finns sevärdheter också och det är väl svårt att argumentera mot, men är det någonting som definierar staden och att turista där för oss så är det nog just måltiden.
En av det bästa måltider vi ätit åt vi på Roscioli. Basta. Roscioli är något så enkelt som en salumeria som håller slow-food köket i det upphöjda högsätet. Förutom ett antal matplatser inklämda i trång lokal i två smala våningar finns här en butik som är proppfull med allt du kan tänka dig, och mycket mer än så. Stjärnor hit och stjärnor dit, här står råvaran i centrum och håller denna råvara en nästan sjukt hög kvalitet - som den här gör - så räcker det mycket långt. Här får ursprung och ursprungssmak sitt fulla svängrum. Ibland nästan löjligt enkelt och oförädlat. Några droppar olja där och lite peppar här räcker hela vägen till stjärnorna ibland.
En ricotta-ost direkt nedkommen från himmelen som någon sorts rejäl och gratis förrätt. Den påminner ingenting om all annan (i och för sig god) ricotta vi ätit innan. Lätt, porös och helt gräsigt örtig i sin framtoning.Som om den var direkt plockad från marken.
Sedan, ett fat - ett stort fat - av det bästa kallskurna en dödlig kan sätta i sig. Handkarvad San Daniele, märkvärdig och märkligt nötigt prosciutto från Siena. Mumsfilibaba.
Ett glas strålande mineralisk och syradriven Tocai Friulano (Volpi Pasini, Zuc di Volpe 2009) till skinkan och sedan till den bästa bucatini amatriciana vi ätit. Hedonistiskt stora bitar guanciale toppar anrättningen, den lufttorkade griskind som smakar som det bästa bacon - och får pancetta att framstå som något ganska så simpelt.
Ett glas av "husets" Barolo, en ännu mer strålande nyhet i form av Pianpolvore Riserva 2004 (redan början till fin mognad, fin typiskt doft, suverän framtonad nebbiolosmak med fin syra och helt utan märkbar tränärvaro) till köttfärsragun får oss att (mentalt) göra frivolter (gudbevare den Giacosa Riserva som har sin placering just på väggen där mina mentala frivolter utförs). Pianpolvere 2004 är en kanonbarolo och vi köper med oss ett par flaskor för en helt överkomlig peng.
Ost efteråt kanske, någon?
."Har ni möjligen Asiago Stravecchio".
"Jovisst, räcker det om den är lagrad sex år".
Tack och god-natt.
Och: Samlingen av vin här - på väggarna och i källaren - är makalös. Det är såklart inte billigt men inte heller märkvärdigt dyrt. Jag skulle nog drista mig att i förhållande till matminnet kalla det för ett "Fynd". Bord bör bokas i förväg. Det är trångt och mycket populärt. Servicen kan halta något ibland kanske ska sägas. Vid vårt andra försök att kapa ett bord dagen därpå avspisas vi utan några leenden. Men bara brödet, som inte behandlats med ett ord tills nu inser jag, är värt en rätt stor omväg och förlåter bara det allt .
Så, vänner, när ni är i Rom bokar ni bord här. Basta!
Ps. 2004 Tenuta Pianpolvere har sitt ursprung i Monforte d`Alba och handlas till 22,5€ på nätet - vilket måste ses som ett kap!
Vart tar tiden vägen?
Kom vi hem från Italien för snart en månad sedan?
Var vi ens där?
Och hur svårt kan det vara att sammanfatta detta? Egentligen?
Nåja. Ett välfyllt ostfack i kylskåpet, några inköpta vällagrade godbitar på vinfronten, och en fortfarande ouppackad väska - faktiskt, blir dom någonsin uppackade? - tjänar som någon sorts bevis på att så varit fallet.
Rom är ett bra ställe att vara på när våren och värmen gör sitt intåg på allvar. När körsbärsträden blommar. När uteserveringarna är ett givet alternativ. När glassen smakar som bäst. När du går några mil om dagen utan att svära allt för mycket.
Att Tibern sedan svämmar över och att det det första två dagarna regnar som om Dionysos, eller om det nu är Bacchus, har kissat på sig bortser vi från. Såklart. Två plus blir mer än två minus.
Vi har varit i Italien oräkneliga gånger, men märkligt nog aldrig i Rom tillsammans. Och på tu man hand, utan barn denna gång - Rom är gå-städernas gå-stad - kunna ta sig an staden är en förmån.
Rom kan antagligen sammanfattas med ett ord. Mat. Eller måltid då kanske. Någon skulle kanske påstå att det finns sevärdheter också och det är väl svårt att argumentera mot, men är det någonting som definierar staden och att turista där för oss så är det nog just måltiden.
 |
| Pandoras egen lilla restaurang, trångt men allt finns |
En av det bästa måltider vi ätit åt vi på Roscioli. Basta. Roscioli är något så enkelt som en salumeria som håller slow-food köket i det upphöjda högsätet. Förutom ett antal matplatser inklämda i trång lokal i två smala våningar finns här en butik som är proppfull med allt du kan tänka dig, och mycket mer än så. Stjärnor hit och stjärnor dit, här står råvaran i centrum och håller denna råvara en nästan sjukt hög kvalitet - som den här gör - så räcker det mycket långt. Här får ursprung och ursprungssmak sitt fulla svängrum. Ibland nästan löjligt enkelt och oförädlat. Några droppar olja där och lite peppar här räcker hela vägen till stjärnorna ibland.
En ricotta-ost direkt nedkommen från himmelen som någon sorts rejäl och gratis förrätt. Den påminner ingenting om all annan (i och för sig god) ricotta vi ätit innan. Lätt, porös och helt gräsigt örtig i sin framtoning.Som om den var direkt plockad från marken.
Sedan, ett fat - ett stort fat - av det bästa kallskurna en dödlig kan sätta i sig. Handkarvad San Daniele, märkvärdig och märkligt nötigt prosciutto från Siena. Mumsfilibaba.
Ett glas strålande mineralisk och syradriven Tocai Friulano (Volpi Pasini, Zuc di Volpe 2009) till skinkan och sedan till den bästa bucatini amatriciana vi ätit. Hedonistiskt stora bitar guanciale toppar anrättningen, den lufttorkade griskind som smakar som det bästa bacon - och får pancetta att framstå som något ganska så simpelt.
Ett glas av "husets" Barolo, en ännu mer strålande nyhet i form av Pianpolvore Riserva 2004 (redan början till fin mognad, fin typiskt doft, suverän framtonad nebbiolosmak med fin syra och helt utan märkbar tränärvaro) till köttfärsragun får oss att (mentalt) göra frivolter (gudbevare den Giacosa Riserva som har sin placering just på väggen där mina mentala frivolter utförs). Pianpolvere 2004 är en kanonbarolo och vi köper med oss ett par flaskor för en helt överkomlig peng.
.
Ost efteråt kanske, någon?
."Har ni möjligen Asiago Stravecchio".
"Jovisst, räcker det om den är lagrad sex år".
Tack och god-natt.
Och: Samlingen av vin här - på väggarna och i källaren - är makalös. Det är såklart inte billigt men inte heller märkvärdigt dyrt. Jag skulle nog drista mig att i förhållande till matminnet kalla det för ett "Fynd". Bord bör bokas i förväg. Det är trångt och mycket populärt. Servicen kan halta något ibland kanske ska sägas. Vid vårt andra försök att kapa ett bord dagen därpå avspisas vi utan några leenden. Men bara brödet, som inte behandlats med ett ord tills nu inser jag, är värt en rätt stor omväg och förlåter bara det allt .
Så, vänner, när ni är i Rom bokar ni bord här. Basta!
Ps. 2004 Tenuta Pianpolvere har sitt ursprung i Monforte d`Alba och handlas till 22,5€ på nätet - vilket måste ses som ett kap!
lördag 14 maj 2011
Tredje gången gillt - Fatta Fratta!
Nä. Några av gårdagens viner ville sig inte. Massa Vecchia, för modiga nästan femhundra spänn, antar idag toner som gränsar till billig amarone. Syltig och kladdig frukt. 14% alkohol verkar vara det dubbla. Inte kul alls. I teorin skulle jag vilja prova Massa Vecchias La Querciola (Sangiovese/Alicante), men bara om någon annan bjuder. Rosso övertygade inte!
Gårdagens andra öppnade och till kylskåpet förpassade vin, Vistorta 2006 (Merlot, Friuli, Grave), gör oss stort konfunderade. Det känns som ett vin i munnen. Men det smakar liksom inget alls. Alls. En av förra årets stora vinupplevelser (tillfället, visst, men ändå) när vi drack en måhända snabb- och restaurangmognad Vistorta 2003 på suveräna restaurang Al Covo till Tagliata di Manzo (med stuvad brysselkål!) står i bjärt kornrast till denna icke-upplevelse. Och det ska ligga en hel låda av detta vin någonstans i källaren. Läskigt.
Nej, vi tar oss till Fullträffen istället. Vi har alltid haft ett gott öga till Maculan, detta lite udda namn på föregångaren av vinerier i den lilla staden Breganze några mil norr om Vicenza gränsande till högplatån Asiago. Maculan är idag en storproducent som bildligt talat förkroppsligar områdets vinproduktion. Det görs viner i hela prisskalan, vitt som rött, och man är väl mest känd för sina ädelsöta viner med fina Torcolato i spetsen. Fat används gärna, men oftast med finess.
2005, Maculan Fratta, IGT Veneto
Klassisk Bordeaux-blend ("68% cab och 32% merlot") och en fin komplex god sniff med frukt, lakrits, trä och krydda (hittar ingen tomat!). Smaken är balanserad och medelfyllig och gott och väl inne i en andra mognadsfas. Påtagliga cedernyanser. Frukten har tonats ned något det sista året och det gör vinet gott på det hela. Etiketten påstår modiga 15% alkohol, men blint så tror bordet 13,5% och alkoholen märks ingenstans (eller tja, inte mer än vanligt då).
Blint är det antagligen inte alls lätt att placera vinet (en framstående bloggare, gott och väl på väg in i sin tredje mognadsfas, fick detta till australiskt shiraz för snart ett år sedan, det ska sägas att frukten HAR tonats ned). Omdömet av vinet som sådant är mycket bra. Trots allt. Gott är det. Vi har dock en sak vi hänger upp oss på. Priset.
För några år sedan klockade vinet in på knappa 400 kr. Det är rätt saftigt, men kanske acceptabelt trots allt. Nu drucken årgång kostade nästan 600 kr på bolaget (tills man reade ut osålda - undrar varför? - flaskor för 399 kr, vilket redan det kanske är i högsta laget med objektivitetsglasögonen på). Det gör att det här vinet är mycket mer intressant, fast givetvis en del enklare. Svenska importörers prismodeller är inte alltid helt enkla att begripa sig på. Medan Fratta trots allt betingar ett (för) högt pris redan internationellt, så borde Palazzoto inte ligga så högt i prisspannet i BS!
Gårdagens andra öppnade och till kylskåpet förpassade vin, Vistorta 2006 (Merlot, Friuli, Grave), gör oss stort konfunderade. Det känns som ett vin i munnen. Men det smakar liksom inget alls. Alls. En av förra årets stora vinupplevelser (tillfället, visst, men ändå) när vi drack en måhända snabb- och restaurangmognad Vistorta 2003 på suveräna restaurang Al Covo till Tagliata di Manzo (med stuvad brysselkål!) står i bjärt kornrast till denna icke-upplevelse. Och det ska ligga en hel låda av detta vin någonstans i källaren. Läskigt.
Nej, vi tar oss till Fullträffen istället. Vi har alltid haft ett gott öga till Maculan, detta lite udda namn på föregångaren av vinerier i den lilla staden Breganze några mil norr om Vicenza gränsande till högplatån Asiago. Maculan är idag en storproducent som bildligt talat förkroppsligar områdets vinproduktion. Det görs viner i hela prisskalan, vitt som rött, och man är väl mest känd för sina ädelsöta viner med fina Torcolato i spetsen. Fat används gärna, men oftast med finess.
2005, Maculan Fratta, IGT Veneto
Klassisk Bordeaux-blend ("68% cab och 32% merlot") och en fin komplex god sniff med frukt, lakrits, trä och krydda (hittar ingen tomat!). Smaken är balanserad och medelfyllig och gott och väl inne i en andra mognadsfas. Påtagliga cedernyanser. Frukten har tonats ned något det sista året och det gör vinet gott på det hela. Etiketten påstår modiga 15% alkohol, men blint så tror bordet 13,5% och alkoholen märks ingenstans (eller tja, inte mer än vanligt då).
Blint är det antagligen inte alls lätt att placera vinet (en framstående bloggare, gott och väl på väg in i sin tredje mognadsfas, fick detta till australiskt shiraz för snart ett år sedan, det ska sägas att frukten HAR tonats ned). Omdömet av vinet som sådant är mycket bra. Trots allt. Gott är det. Vi har dock en sak vi hänger upp oss på. Priset.
 |
| Justdet! |
För några år sedan klockade vinet in på knappa 400 kr. Det är rätt saftigt, men kanske acceptabelt trots allt. Nu drucken årgång kostade nästan 600 kr på bolaget (tills man reade ut osålda - undrar varför? - flaskor för 399 kr, vilket redan det kanske är i högsta laget med objektivitetsglasögonen på). Det gör att det här vinet är mycket mer intressant, fast givetvis en del enklare. Svenska importörers prismodeller är inte alltid helt enkla att begripa sig på. Medan Fratta trots allt betingar ett (för) högt pris redan internationellt, så borde Palazzoto inte ligga så högt i prisspannet i BS!
fredag 13 maj 2011
Fredagstjut X2
Omtag.
Svår och tung månad. På alla fronter. Leveranser och resor. Nu kör vi lite defilibrator och tar omtag.
Det finns en del gammalt att knyta ihop säcken om, men vi gör det lätt och börjar här och nu:
Svår och tung månad. På alla fronter. Leveranser och resor. Nu kör vi lite defilibrator och tar omtag.
Det finns en del gammalt att knyta ihop säcken om, men vi gör det lätt och börjar här och nu:
2008 Markowitsch, Pinot Noir, Österrike, Niederösterreich
En till en början lätt, nästan tveksamt lätt, uppenbarelse. Med lite tid blommar fin pinotfrukt fram. Solmogna röda bär, lätt fatton, tonar ut i en medelfyllig kropp som gärna intas i stora klunkar. Rent som en alptopp. Det är inget stort vin, men ett förbaskat gott vin. Sitter som en smäck till fläskkotletter med potatis och rosmarinäpplen (och en rejäl dos camenbert på kotletten). Motståndet är ringa i vinet, flaskan går åt i ett huj. Vi tar det som ett kvalitetstecken. Vi är småsålda för 129 spänn.
2004 Massa Vecchia, Rosso, Maremma, Tocscana
Vi traskar upp i pristräsket. Ny bekantskap som plockas till svearna (säljs endast i AB-län) allena av Vinomatik (Vinomatik är specialiserad mot ekologiska och "naturliga" producenter - och allt vad de nu kallar sig?). Massa Vecchia är ett av otaliga vinerier vi bara läst om men aldrig druckit. Bättring nu.
Lätt reduktiv doft till en början direkt ur flaskan, men med luft förbytts detta i ett toskanskt kryddpaket med något lagerblad och en rejäl klick tomatpure. Vinet är allt annat än klart. Det doftar biodynamiskt - mest på gott. Antagligen mer ursprungtypiskt än druvtypiskt. Sa vi cabernet och merlot? Ska bli kul hur detta står sig över natten och förhoppningsvis bättrar på sig till morgondagens svåra T-bensstekar. Vi är inte helt övertygade
Over and out.
PS: Vistorta 2006, Friuli, Grave, är så förtvivlat nedstängt - med en stor skylt på insidan av korken där det står "tillbaka om ett par år" - att vi av ren barmhärtighet inte skriver en rad av icke-uppenbarelsen.
PS 2: Fler har druckit fin-fin Pinne!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)