Rom i Regnet - När drack vi en Falanghina senast?

 Ibland blir tajmningen nästan kusligt bra. Ja, när drack vi en Falanghina senast?

För sex timmar sedan!

Sent nedkomma till den eviga staden, återigen upplevandes den där märkliga känslan hur det är när du landar helt fel tid och inga restauranger/matställen är öppna på många timmar än - samtidigt som du inte ätit sedan tidig morgon och du närmar dig halvpanik - så möter vi tillslut ett öppet hak. Typisk turistfälla. Vi tittar på varandra och tar ett djupt andetag och passerar barriären till innanmätet. 

Turisthak. Javisst. Men maten smakade bra. Och servitören delade utan omsvep ut en, Da-Dam!, halvflaska Falanghina. Aldrig druckit förut, men vinet smakade oväntat bra. Friskt, syra, föredömligt låg alkohol (annars hade jag inte skrivit detta ikväll, jag lovar), lite brända toner, mineraliskt - fattas bara annat - och kanderad frukt. Typ så. Och nästan gratis. Vi blev lite småkära där och då.

Så det så.

För övrigt kan bloggen meddela att det regnar i Rom. Molto.

Systemterror! Mot väderkvarnarna!

Varför i hela friden kan vi inte få beställa denna flaska till en för oss lämplig butik via Bolagets nya hemsida (eller den gamla med för den delen)? Ja. Flaskan i fråga finns inte att tillgå inom någorlunda rimligt geografiskt avstånd. Såklart. Där intet nytt. Men här minns vi en tid för över tio år sedan när nyheter som idag möjligen återfinns "i de tre elitbutikerna" lanserades i minst en butik i Gävle. Ibland var det verkligen bättre förr!

Varför ska tillfälliga nyheter inte omfattas av beställningsfunktionen på Systemets hemsida? Eller, för den delen, de ofta så rara flaskor som finns i alla dessa obegripliga planekonomiska moduler vid namn T4 eller T5 eller vad dom nu råkar benämnas? Uppriktigt sagt så skiter vi vilket av monopolet konstruerat segment flaskan ifråga är placerad i. Att enbart göra beställningssortimentet tillgängligt via E-beställningar är inget annat än barrockt och så bakvänt det kan bli!

Det är 2011 det står i kalendern. Då bör beställningen gå att fixa utan telefonsamtal (till butiker som inte svarar). Särskilt om vi pratar om ett företag som omfattas av följande nyckeltal (se nedan) och som ska ha någon form av uttalat folkbildningsfokus och ansvar för en rättvis allokering (ha, ha..) av sortimentet. Detta är något som hart när varenda vinhandlare med web-butik på kontinenten klarar av att fixa fort och smidigt och billigt.
Som sagt. Det är liksom Nådens År 2011!

Systembolaget i korthet anno 2010:

• 4 800 anställda
• 414 butiker och 508 ombud
• Aktiva leverantörer 433
• Drygt 10 800 artiklar
  - 2 305 i fasta sortimentet
  - Cirka 8 500 i beställningssortimentet
• Nära 116 miljoner kundbesök per år

 • Systembolagets försäljningsvolym uppgick till 454,3 (448,9) miljoner liter, en ökning med 1,2 procent. 
• Intäkterna för koncernen ökade till 24 115 (23 360) MSEK, en ökning med 3,2 procent.
• Rörelseresultatet för koncernen uppgick till 331 (394) MSEK.
• Koncernens totalresultat för året uppgick till 302 (345) MSEK.


Med dessa siffror som facit säger vi lantisar: Skärp er! Vad är problemet? Hur svårt kan det vara?

Ps: Och i allt övrigt förstår vi inte någonting av den uppståndelse som Systemets hemsida i allt övrigt skapat. Vad är det som är så bra? Om möjligt ger den sämre produktöverblick än föregående version av hemsidan? Att söka överblickbart på alla dessa nyheter - som vi alltså inte får beställa - går inte. Och där finns väl tillslut någon form av perverterad logik: "Kundfokus, det är något för kunden, det".

Friuli on our mind - Sirch Malvasia 2009

Ibland behövs det inte så mycket för att träffa rätt. Bigoli con Salsa med ett sting av chili behöver sitt vin. Vitt vin föredras till tomater och hetta men matchningen är inte alltid självklar. Men denna gång träffar vi mitt i prick med hjälp av ett vin som kan sägas vara som en schweizisk armékniv - multifunktionellt.

Sirch har sitt säte i Cividale del Friuli mitt i Orientali del Friuli. Cividale har relativt sval terroir och lämpar sig bäst för vita viner. Produktion är på cirka 50 000 flaskor årligen från 12 hektar och något slarvigt beskrivet överlag fokuserat på något enklare vita viner, men ofta med en fantastisk relation kvalitet/pris. För ett par år sedan fick Sirch Gamberro Rossos utmärkelse som den producent som framställer de mest prisvärda vinerna i Italien. Ambitionen är att göra eleganta och nyanserade viner där varje vingård och druva vinifieras separat. Ett antal cru-viner framställas även med högre ambition, men dessa har vi aldrig hittat på och följaktligen aldrig provat.

Malvasia är en druva som återfinns ganska så frekvent i Friuli. Druvan används här i princip uteslutande till torra viner i motsats till övriga Italien då den vanligen är en komponent i passito-viner. Druvan excellerar oftast i viner som har fokus på aperitif och emellanåt i mer kvalitetsdrivna viner. Och det är väl någonstans där vi hamnar nu. Vinet kommer från 35 år gamla stockar och får sin slutlagring i ståltankar - ingen ek här inte.
Vinet har toner av bittermandel i nosen tillsammans med svarta vinbär och tomatblad. Smaken är än bättre.
Påtagligt ung, lime-frisk och mineralstinn. Fina syror som biter kvar i munnen (5,6g/l). Lime och honung känns påtagligt. Smakar betydligt mer än den faktiskt kostar! Tankar om likheter med bättre mineralstinn Soave dyker upp.

Ett mycket kul vin. Intressant på sitt sätt, men mest bara kul. Busigt på något sätt. Vinet är väldigt användbart och har hög "klunkability". Det fungerar utmärkt både före, under och efter maten och är en given kandidat till husets vita! Att vinet kostar 9,50 € via t.ex. Superiore är en stor fördel såklart. Ett par flaskor på olika druvor följde med mest som en utfyllnad, men nu blir det en beställning med bara Sirch i lådan.

Vinovativa har svensk agentur. Som så ofta får vi intrycket att konsumentledet inte är prioriterat. Vi frågar oss varför inte dessa viner återfinns i varenda Systembutik, eller varför vinerna inte återfinns någonstans överhuvudtaget (BS)? Det här är absolut ingenting att skämmas för! Den hög kvaliteten kontra det låga priset borde passa svensk vinmarknad som handen i handsken?

Friuli on our mind - Bressan Schioppettino 2004 och Etna Rosso, Tenuta della Terre Nere 2009

Det är för oss oundvikligt att nämna Bressans viner när vi pratar om Friuli. Om vi ska nämna en enskild punkt när vi hittade "hem" så var det just med denna producent - det var här vi började. Vårt första riktigt spännande smakprov som vi bjöd oss själva på från regionen var en flaska Bressan Ego, en flaska som då hade tio år på nacken och som andades klass och kostade motsvarande 150 kr.
Det ska också till att börja med sägas att det är märkligt att en så kvalitetsinriktad producent som det här handlar om, är så okänd och gör så lite avtryck i all vinlitteratur/vinguider. Även på hemmaplan i Italien lyser producentens viner med sin frånvaro på den inhemska vinscenen - märkligt! På sitt sätt är det väl bra (vi får ju det för oss själva), nackdelen är att det kan vara väldigt svårt att hitta vinerna. Gudskelov att vinerna tack vare kända förespråkare hittat till kalla norden, av alla ställen.

Möjligen har Fulvio Bressan och hans viner hamnat i bakvattnet av den kultproducent som är hans närmsta granne i Farra di Isonzo, inte långt från gränsen till Slovenien; Jermann. Men medan Jermann nästan uteslutande satsar på internationella druvor (med gott resultat ska sägas) går Bressan i motsatt riktning och har gjort sig en liten plats som en väldigt duktig uttolkare av de spännande regionala druvor som är helt egna för regionen. Produktionen är inte certifierad på något vis, men i sak så bedrivs den i så nära samklang med naturen som möjligt är - kalla det sedan vad du vill. "Ingenting ska få påverka mina viner" säger Fulvio. Han vägrar sedan ens att vattna sina gårdar då det "spär ut vinet". Naturligtvis. Fulvio har rätt bestämda åsikter om det här med framställning av vinjuice som ni nog märker. Filosofi enligt Fulvio, följ länken (Estate/Philosophy).

Produktionen toppar i bra årgångar med upp till 60 000 flaskor, dåliga årgångar blir det ingenting alls. Kvalitet får kosta här, men priserna är samtidigt i konsumentledet allt annat än ansträngda måste vi väl ändå säga, den dyraste flaskan - mäktiga Pignol från 1999 - kostar 400 spänn. Och den är i särklass dyrast.



Kvällens förstaval till en mastig Lasagne Zink-style (den återkommer vi till framöver. Här är det läge att kasta ut alla andra lasagne-recept) blir Bressan Schioppettino 2004, Collio Goriziano, Farra d´Isonzo.

Glaset är mörkt med några mognadsutryck i kanterna, men nästan opakt. Närmast sublimt burgundisk i sina dofttoner. Hallon och jordgubbar dominerar med rabarberkompott (kanske inte burgundiskt?). Efter tid i karaff växer tjära, lavendel och dansk bröstkaramell ut, och vi hittar även några rökiga whiskytoner. Härlig komplex sniff!


Smaken är maffig och står i givakt. Syrlig och sötfruktig. En kärna av röd (vinröd?) nickel och röd frukt. Tanniner som ännu inte mognat ut, en fin syra som matchar maten perfekt. Något för syratalibaner!
(Vid närmre koll ser vi att syran uppgår till 5,58g/L, vi upplevde syran som mer påtaglig ändå!)

Mycket, mycket bra vin på den oerhört spännande schioppettino-druvan. En av alla dessa förvånansvärt många lokala druvor som på få år fått en renässans och som bara odlas i Collio/Colli Orientalie del Friuli´s rätt begränsade geografiska utrymme. Schioppettino går även under namnet Ribolla Nera. Mer info om framställning, etc, här.
 
Importeras av Vinomatik sedan nyår och vi  är mycket glada att vinerna letat sig till kalla norden av alla ställen! Går att beställa i trepack för stockholmare, vi lantisar är förvisade ett fem(!)pack som går under namnet Natural Wine Collection, 1495 kr, där en flaska per vin ingår. Vi hoppas att vi framöver även kommer att kunna köpa Bressan Ego som är ett suveränt och personligt vin. Mycket roligare och mer spännande än den Bressan No3 som nu finns listad. Bressan No3 2001 drack vi för ett par veckor sedan (obloggad), men motsvarade inte alls våra förväntningar och är det klart svagaste av Bressans röda viner vi druckit. Och det tar lite emot att eventuellt lägga fler beställningar på 5-packslådan där No3 ingår. Vi vill ju odla Fulvios Ego!

I parallellt glas häller vi, för första gången;


2009 Tenuta della Terre Nere, Etna Rosso


Etna Rosso har vänt upp och ned på våra fördomar. Precis som fördomar ska behandlas alltså. Sicilianska viner har aldrig smällt högt här hemma. Men så kom dom då, de vulkaniska vinerna från Etna, och vände upp-och-ned på begreppen. Med en härlig rustik och mineralisk (kanske borde påstå vulkanisk?) framtoning. Ofta närmast nebbiolo-liknande uttryck väl i glaset.


Men just denna gång hamnar vi inte riktigt där vi tror på förhand, med våra nuvunna insikter om vad Etna kan ge i vinväg. Vinet är ungt, det yngsta vin vi druckit härifrån, och där ligger nog svaret. Detta är även det i särklass billigaste vinet från producenten och är nog snarare tänkt för mer omedelbar konsumtion till skillnad från övriga viner som mår bra av flera års lagring.

Färgen är transparent. Doften förvånar oss. Massa tydliga godistoner - tänk Zoo-godis. Med luft kommer parfymerad tvål fram och, poängterar P, åttiotalets Date-parfym. Något sliskigt med andra ord. Hårfint på gränsen till för mycket, pinot ligger inte långt borta  och jag antar att vi snarare menar något överambitiös nya-världen pinot? Viol och cassis dominerar i munnen. Hyfsade syror på egen hand (parallellt med Bressans Schioppettino framstår syrorna nästan som obefintliga, men det säger mer om det friulanska tjutet). Vinets smak motsvarar väl doften. Läskande! Vi hittar ingen ek i vinet. Något för sommaren, lätt kylt? Trots vulkansikt ursprung saknas kanske mineraliska uttryck. Inte fascinerande, men en kul och rätt oväntad bekantskap. Lämnar oss inte oberörda, vilket är ett gott betyg bara det.

Ad Libitum importerar med den äran. 123 spänn får trots eventuella spårbara reservationer sägas vara ett litet kap. Vi ser fram emot att prova övriga Etna-viner i portföljen!

Kul det här med vin.




*Uppdaterat  20110307, 00:14



Med nyborstade tänder - det här med tajmingen är något vi får jobba på - sitter jag här med resterna från gårdagens Schioppettino i glaset. Det vore ju tråkigt om vinet lämnade in tills måndagen. Men ingen risk där inte. Vinet har kanske lugnat ned sig en aning och förlorat lite i sin karisma, men står fortfarande i stram givakt. Jag är dock inte helt säker på att tandkräm, vinfrukt, syra och tanniner går hand i hand.
Etna-Rosson är däremot påfallande tunn idag. Ointressant så Bill, häll ut sa P.

2006 Domaine Laguerre Altitude 540

Vi är bortskämda och det är vi stolta över - det är lika bra att erkänna. Som granne har vi sedan något år en alldeles egen liten saluhall med närproducerat kött och grönt tillsammans med övriga delikatesser som vore fjärran våra drömmar för bara några år sedan i Gävle, av alla ställen. Köttet håller absolut högsta kvalitet och tas från omgivningarna från utvalda producenter. Ekologiskt är det gällande honnörsordet, och inget kött släpps fram till försäljning förrän köttet bedöms vara tillräckligt välhängt, vilket kan betyda mörningstider på uppemot en månad. Styckningsdetaljer du inte visste fanns är legio (oftast är det billigaste detaljerna bäst, högreven föregående sommar blev en lokal sensation på grillen väl i klass med den bästa entrecote).

Men ikväll gäller just entrecote. Som så ofta var ärendet ett helt annat (den suveräna egengjorda lammkorven med grönpeppar), men där låg dom ju. Nystyckade entrecoteskivor på Black Angus-kött. Köttet ger från bra uppfödare något av det bäst välmarmorerade kött du kan tänka dig. Visst kostar det en del. Men värt vartenda litet - förlåt - korvöre.

Det här är konst, liksom

Så, vad dricker du till dessa, förhoppningsvis, välförädlade fredagsmysgodbitar, hemvevad bearneise och rostad potatis? Cabernet sauvignon, anyone?

Ok. Vi köper sällan Bordeaux och dricker det än mer sällan. Våra preferenser ligger inte här. Vilken tur då att det finns sådan i vår comfortzone, södra Frankrike.

Eric Laguerre är en av alla dessa suveräna producenter i södraste Frankrike som letat sig till Sverige via Vinik. Domaine Lagurerre är högt beläget (+ 500 m) i heta Roussillion och Cotes Catalanes.
Altitude 540 (ska vi gissa att det är höjden för det aktuella vinet?) är en ren Cabarnet sauvignon med alla de förtjänster som vinet ska ha. Cabarnet + Languedoc/Roussillion är inte storheter som går ihop i våran bok, men här funkar det alldeles ypperligt!

Det är väl bara det att när vi först attackerar glasen tror vi snarare att vi borde vara i  - Bolgheri! Vinet känns som en äkta topp-supertoskanare!

Doften är suveränt druvtypisk med fin cab-krydda, björnlim, lite fin italiensk marsipan och kanske en gnutta bittermandel. Smaken är otroligt snyggt uniformerad - inte fruktdriven i första hand - och balanserad med bra syra som står upp till maten perfekt. Det höga odlingsläget bidrar sannolikt till att ge vinet och druvorna de förutsättningar det behöver för att bemästra det annars varma klimatet, det finns inte en tillstymmelse till känsla av hög alkohol i vinet. Flaskan tar slut innan vi hinner börja tänka på att lägga barnen.

(kan barnen kanske lägga sina föräldrar?)

Vinet kostar alltså under tvåhundra spänn, vilket måste göra det till den mest (kan inte låta bli) prisvärda och fyndmässiga Cab vi druckit på år och dag. Kanske någonsin. Vilken tur att Nik lurade på oss två stycken.