torsdag 24 februari 2011

Friuli on our mind 2 - Rosso di Miani 2007

Rosso di Miani 2007, Collio Orientali del Friuli, Buttrio


Året var ju svårt för perfektionisten Enzo, så det känns nästan fånigt, närmande oss de fyrtio att säga - men ursäkta - vet någon var vi kan köpa T-shirts med Enzo Pontoni på?


På en avkrok längst in i byn

Enzo-vem, undrar du?

Om någon person kan sägas personifiera det driv, den pionjärsanda och det uttryck vinerna från regionen kan få i sina absoluta toppar så ligger nog Friulis egen garageist Enzo Pontoni mycket bra till. Enzo, vars Miani  grundades så sent som 1985, ligger i den lilla genuina friulanska byn Buttrio någon mil öster om Udine. Byn ingår i distriktet Collio Orientali del Friuli vars angränsande kullar med erkänt bra terroir Miani odlar cirka 15 hektar i, ungefär fyra hektar ägs och resten arrenderas. Många av vingårdarna är terrasserade i förstklassiga lägen och odlade med stockar som har mellan femtio och sjuttio år på nacken. Merparten av Mianis gårdar ligger just i Buttrio på bekvämt avstånd, medan ytterligare en mindre del odlas i Rosazzo några kilometer ytterligare österut mot gränsen. Både vitt och rött vin framställs. Det som framställs här är i absolut toppklass oavsett.

Urvalet är minst sagt selektivt -  cirka 8 000 flaskor lämnar gården varje år  - och i princip rubbet säljs slut direkt. 8 000 flaskor fördelat på 15 hektar får alla som kan sin vinmatte att inse att den slutliga avkastningen är väldigt låg - den dubbla avkastningen skulle vara mycket, mycket liten redan det, det tiodubbla nästan normalt. Perfektionisten Enzo/Miani (det är samma sak) gör det mesta av jobbet helt själv och tillbringar dagarna i ända i sina vingårdar som drivs enligt ekologiska principer. Det är en kompromisslös vingårdsorienterad syn på vinmakning och Enzo vill ta bort all fokus från vinkällararbetet. Det viktigaste momentet sker nog ändå just i vinkällaren där den ytterst självkritiske vinmakaren bestämmer sig för om han ska buteljera eller ej tveksamma år.

Vinkällaren är minst sagt spartansk på gränsen till förfall. Inget onödigt tjafs. Alls. Marken är som vanligt är i de här delarna av Friuli mager och bergig/kalkrik, varvat med lera. Varje planta får kämpa efter sina egna förutsättningar å ena sidan för att ge maximalt utryck, medan Enzo å andra sidan tuktar och selekterar dessa stenhårt för att ge druvorna maximal koncentration. Vinrankorna sköts om som av en trädgårdsmästare i en finare trädgård - och vingårdarna ser ut därefter, ett par klassar druvor är det slutliga resultatet från varje stock. Ett antal olika druvsorter odlas och varje druva vinifieras numer normalt sett separat (med sitt vingårdsnamn på etiketten) för att ge maximalt uttryck och för att framhäva all den terroir som varje gård besitter. Skörden sker numera relativt tidigt för att vinerna ska få mer elegans och finess istället för den oförlösta kraft som vinerna från nittotalet gjorde sig kända för.

Produktionen omfattar både vitt och rött. De vita druvorna som odlas är dels internationella storheter som chardonnay och sauvignon och dels lokala friulanska druvor som tocai och ribolla. På senare år har framförallt sauvignon-gårdarna Saurint och Banel, och tocaiplantorna i gårdarna Filip och Buri (här odlas i huvudsak merlot i övrigt) vinifierats separat. Resten har gått i en lite enklare tappning betecknad som Miani Bianco. Vinerna har överlag otypiska drag för att vara italienska - syrorna är ofta närmast rakbladsvassa och stökiga och vinner stort på lagring. I princip alla av dessa viner bör vara kandidater till Italiens riktigt stora vita viner.

Två gårdar odlas med merlot - Filip och Buri, två viner som redan hyfsade år sparkar stjärt med Masseto. Enzo hyser, trots trenden att i östra Friuli mer och mer "återupptäcka" gamla glömda lokala druvsorter, en förkärlek för merlotdruvan. Och det är i sak - hur kul det än är med druvsorter du inte kan stava till - sant. Merlot kan under dessa förutsättningar spela i absolut världsklass här, och det är svårt att argumentera mot när du har vinet i glaset.
Den tredje vingården, den legendariska vingården Calvari, odlas med den annars rätt medelmåttiga lokala druvan refosco. Resultatet av refosco från Calvari är dock något helt annat än medelmåttigt här. De ansträngningar som investerats i att tukta vinstockarna i gården gör att refoscon tar sig ett annat uttryck än brukligt - ett under av kraft och samtida elegans och nyansrikedom. Att säga att världens bästa refosco är just Calvari är såklart väldigt enkelt. Framförallt Mianis röda vingårdsviner har givetvis en ansträngd prislapp om du råkar hitta på dom. Till dess försvar måste hänföras att kvantiteterna de görs i är pyttessmå - två fat av vardera, det vill säga 600 flaskor av varje vin. Och det är antagligen också receptet för att uppnå kultstatus.



Mmm som i Miani..



2007 var ärligt talat på sin höjd ett medelmåttigt år i regionen. Vilket nog alla vinmakare i trakten var överens om, men buteljerade som vanligt ändå. Enzo Pontoni funderade med sina självpåtagna kvalitetskrav istället länge om det ens skulle bli något vin överhuvudtaget detta år. Materialet höll ju inte riktigt måttet. Samtidigt var ju materialet så pass bra så att bara sälja druvorna till traktens negociant var ju inte en strålande idé det heller. Lösningen blev att göra ett i Enzos ögon något enklare vin på blå druvor - en Miani Rosso - av resultatet från det som ändå plockats in från gårdarna. 1 200 flaskor framställdes tillslut där merlot svarar för 80% och Calvari bidrar med refosco till resten. Resultatet blir efter förutsättningarna hänförande, om vi får lov att gå händelserna lite i förväg.

Visst är första tanken att detta är ett barnarov som egentligen är nästan otänkbart. All erfarenhet visar att dessa röda viner generellt ska sparas många år (~10 år) för att ens börja ge den utdelning de kan ge. Å andra sidan leder ekvationen röd Miani * 400 spänn* fortfarande tillgänglig en kort tid (om du vet vilka knappar du ska trycka på, t ex här) till att här måste det provklunkas för att se om det kan vara läge att gå "all in". Och provklunkning inleds därmed (visst är det härligt att trotsa alla sina väl uttänkta planer emellanåt?).

Direkt i karaff slås vi av vilka härliga, sexiga, aromer det finns i juicen. Bär, kryddor, svart frukt. Lite tobak och muskot med tiden. Kanske en liten klick tomatpure. Läckert som satan. Smaken är bättre ändå. Visst, primärt, men jättegott redan nu. Mogen söt silkig merlotfrukt firar triumfer, refoscon bidrar med att ge vinet en struktur och ryggrad som känns påtaglig och ger en fin och intressant balans till merloten vilket också gör vinet mer komplext. Finfina syror och tanniner och perfekt integrerade nya fat, fat som här bidrar till mervärde. Renheten i frukten är en genomgående röd tråd i alla Mianis viner vi provat - röda som vita (om man nu kan ha en röd tråd i ett vitt vin?)

Vi-vete-sjutton vart detta tar vägen om fem år. Vi är ju närmast chockade över allt vad vinet visar redan idag. Men vi köper på oss och ser efter. Och hoppas till gudarna att vi kan hålla vantarna borta till dess - det blir svårt ska ni veta för lagring är här alls inget imperativ. Det ligger nog något i det där att bra viner smakar gott från start. Men detta är inte en långlagrare där vi pratar horisonter på ett par decennier eller så. Och vad sjutton gör det?

Matchningen med kalvlägg, kokt och sedan rostad potatis tillsammans med kryddspäck och skärbönor är given - såklart. Matchningen med ingenting alls likaså. Om vi ska säga något negativt är det att detta är inte ett "normalt" rött Miani-vin, med all den maxímala koncentraion och uttryck dessa har - bara så det är sagt. Det är riktigt, riktigt bra, men ingen gigant. Å andra sidan är det löjligt gott som det är, så låt gå för det.




Jo. Nu frågar sig ju säkert vän av ordning vart "Friuli on our mind - del 1" tog vägen? Det är en bra fråga. En mycket bra fråga, till och med. Vi har frågat oss själva samma sak också - hur kunde det bli så här? Ur kaos föds ordning sägs det. Vi frångår hursomhelst den principen just nu. Det här nedslaget blev helt enkelt färdigt först och tiden rinner iväg fortare än den ska. På återseende med andra ord!

tisdag 15 februari 2011

Rekapitulation





2006 Côte-Rôtie Ampuis (Guigal)
Får sätta livet till fortare än planerat, rätt ok men...



..skadan gör att vinet tyvärr inte når samma dimenstioner som tidigare.
 
Blindprovning. Icke-ekologiskt vann..

Jävlar va´bra! Fin-fin balans och om fem-tio år en stor skön storhet!

Grön så in-i-helv.. Vaskning!

Kul och riktigt bra vin till köttfärssås. Hur ofta dricker du teroldego? Antagligen alldeles för sällan!
Mest bara konstig.. Fernet-Branca är inte vår melodi.
Skön, busig, läskande, oumbärlig. Som en fransk dolcetto. Typ.

Over-the-top och på väg ut ur vår källare. Här vare bråttom..



Projekt Korkskadehund. Köttbullar är ett bra argument.


måndag 14 februari 2011

Oh L'Amour - 2008 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor

Herrejösösens. Jävlar i min låda. Tamigfan.
Då är det sagt.
Vi ÄR kära dagen till ära. Helt gränslöst nyförälskade.

Bigami alltså. Damn!

Av någon outgrundlig anledning har Lacroix-Vanels Fine Amor 2008 seglat under vår radar. Tills ikväll vill säga. Nu skriker radarn att ett stort fett föremål svävar över Dalälven.

Nä, egentligen allt annat än fett. Bara stort i all sin enkelhet.
 
Fine Amor 2008 är ett koncentrat av underbar renhet och enkelhet, totalt befriad från allt vad ek heter (tänk hemmagjord saft). En förförisk doft av nickel-godis (vart tog de vägen?) och större paket av mineraltoner och lika fin - om inte bättre? - munkänsla med röda syrliga och svarta saftiga vinbär. Fantastiskt balanserad och markerad syra och helt integrerade 14% (vilket förvånar oss storligen när vi studerar etiketten) rundar av klunken. Och nästa klunk följer  - snabbt!

Det här är så otroligt bra att vi nästan blir saliga. Som vin för den enklare måltiden (ikväll parat med crocque monsieur och lite blandade rester) eller som rent sällskapsvin måste detta vara i absolut världsklass. Hur detta fungerar med en bättre köttbit är möjligen en annan femma som vi inte alls behöver fördjupa oss i en kväll som denna. Men slukat - om man nu kan göra det med vin? - som ikväll är detta antagligen vår favorit av de årgångar Fine Amor vi druckit Och det vill inte säga lite.

Vinet har möjligen tyvärr två omedelbara nackdelar. Först och främst är invändningen att ett vin för under tvåhundra spänn kan smaka så mycket är tyvärr besvärande för nästan alla andra inköp. En övrig invändning är att detta är ett mycket dåligt måndagsalternativ. För gott för att spara helt enkelt. Mamma mia!

-  Fint måndagsvin, säger P.
Och det är något av årets understatement redan i mitten av februari.

Vem som importerar och hur man får tag i det vet ni vid det här laget. Det känns nästan löjligt att säga det. Om det inte vore så förbaskat bra så skulle vi inte haft mage att skriva om´t.

torsdag 10 februari 2011

2009 Domaine de la Pepière Muscadet de Sèvre et Maine sur Lie (å en skvätt Fine Amor)

Näpp. Tanken var aldrig att blogga om allt som rinner ner i våra strupar eller som träffar våra doftcentrum. Men tanken var inte att skapa en blogg för att sedan inte blogga om..., ja.., just ingenting alls?
Nog för att januari är en månad som närmast måste betecknas som totalt övergödslad av arbete. Men ändå. Så här kan vi inte hålla på. Ska det skapas vinblogg måste det kanske åtminstone någon gång emellanåt bloggas om vin ? Därmed: Omtag anbefalles innan bloggpolisen stänger ned bloggen för gott! Vi aktiverar mellantinget. Det fortifierade mikrobloggandet!

Kvällens vin: 2009 Domaine de la Pepière Muscadet de Sèvre et Maine sur Lie






Vin till snöstorm? Nä. Muscadet till lättvärmd pepparlax med hemvevad romsås och pressad potatis?  Egentligen inte alls. Men detta en helt annorlunda muscadet och faktiskt ett alldeles, alldeles utmärkt vin. Muscadet som vintyp har aldrig intresserat oss förrän nu men detta är en ordentlig ögonöppnare. Vinet har en för sin stil närmast sensationell struktur och karaktär. Supertorrt, närmast riesling-lik mineralkänsla och samtidigt lite som att bita i en citron vid avslutet. Strama och matvändliga syror och givetvis en alldeles föredömlig alkohol (12%). Ett skönt möte till tallrikens lika sköna attribut.

Vinik har oss veterligen fått ligga i en hel del för att få importera detta och annat från elitproducenten Marc Oliver i Loire. Att vinet har fått representation i Sverige är vi glada för!


Kan man annat än älska det här? Ja, fungerar även som snacke-vin..

Vinik är givetvis - i våra ögon helt välförtjänt - sönderkramad bland likasinnade och frälsta. Det förtjänar å andra sidan alla som följer sin övertygelse och dessutom gör det på ett sätt som andra kan dra fördel av. 2006 Fine Amor har inga större fel den heller. Inga fel alls faktiskt. Som en målsökande robot rakt upp i våra lustcentra. Mineraler, renhet, terroir. Något mer finlir och lite mindre kraft än den annars lika fantastiska 2007-an (som dock spelar lite mer hårdrock, men det har ju sina fördelar det också när anden faller på).

Vinik - och ni bloggare som håller ångan uppe - we salute you! Over and out.