2008, Messer Oto, Madonna Delle Grazie, Aglianico del Velture

Hur ofta dricker du Agliancio del Venture? Om du frågar oss - i princip aldrig. Det blir det ändring på från nu kan vi lova. Messer Oto 2008 sitter mitt i prick. Härligt som få. Röd frukt, lite krydda, strukturerad men primär. Detta vin är oekat och tränärvaro saknar vi ej här. Sanslöst glädjefullt och lättgillat. Inte stort men jättegott. Fyra tummar upp!

Ännu en fullträff från Vinik som är svensk importör och som nu för första gången går utanför Frankrikes gränser. Var ska detta sluta?

Ett extra litet plus måste vi väl ge för etiketterna?

Eklipse, Pale Ale, Bryggeriet Djäevlebryg

Det här med öl står kanske inte så jättehögt här hemma. Men gott är det ju onekligen. Mellan funderingarna vilken av alla öl Oppigårds eller Nynäshamns ångbryggeri skapar som jag egentligen tycker är godast kommer en dansk och sopar banan fullkomligen sopren.Strike liksom.

 Eklipse Pale Ale är i sin småbeska fruktdrivna stil helt enkelt satans god!

2008 La Bastide Blanche

Skön urtypisk sydfransk nos. Sedvanlig örtighet som inte skäms för sig, lite sötlakrits, röda bär och tobak. 


Förhållandevis bra i mun. Kompakt fyllig munattack - som förvisso dör ut rätt snabbt - och rätt bra läskande syror. Bättre än vi kom ihåg från sist och en liten överaskning från en av våra mesta trotjänare på bolagets hyllor. 

Dricker rätt svalt till chili och sambalspetsad tomatsås med penne och lammkorv. Vinet gör sitt jobb till maten med bravur. Det är inte alla viner som passar här.

Nu väntar vi på 2009 som bör vara än bättre?

Llavors

Man kan ju inte låta bli att fundera över hur tongångarna gick när etiketten till vinet skulle designas. Jag vet inte jag, gränsen är såklart hårfin mellan genialitet (jag tror säkert att många köper denna flaska som sticker ut om den hittas i butik) och idioti (allvarligt talat, finns det inte en liten risk att innehållet är det minst intressanta här? Vore det inte bland alla tusen tecken på sin plats att till exempel skriva ut VILKEN ÅRGÅNG det är frågan om?).

Nåja. Semestertider. Lugn och fin nu.

För det ska sägas. Innehållet är mycket bättre än krimskramset som flaskan är draperad i. Doften med de eteriska dragen, örtigheten och munkänslan får oss faktiskt närmst att tänka på Alain Chabanons Campredon (Hoppla! För den som undrar är det ett överbetyg om något).

Vinet är en fyrvägskorsning, Samsó (Carignan), Merlot, Cabernet Franc och Syrah. Samsó- och syrah- komponenterna håller de övriga druvorna i schack. Som helhet ett lyckat vin. Gott som det är till utekväll och mygg i all sin klunkvänlighet. Funkar säkert utmärkt till grillövningar och fläskkött.

Producentens hemsida upplyser om att detta (sannolikt) är årgång 2009.

Synd bara på etiketten. Den skrämmer säkert bort många som gillar vin före etiketter.

149 spänn i BS.

Vinodyseé

Och så var det semester. Till slut. Som vi längtat.

Bloggen skulle givetvis kunna vältra sig i självömkan, misär, klä sig i säck-och-aska-och-allt-det-där. Men nej, sådant ligger ju givetvis inte för oss. Att beskriva sig som en val som ligger och kippar efter andan på land efter luft efter en lång irrfärd - det kan ju ingen vara betjänt av att läsa?

Så det gör bloggen ju givetvis inte.

Nej, istället koncentrerar vi oss på gudarnas nektar. Det finns ju rätt gott om sådant. Och när vi tittar efter så visar det sig ju att vi har hunnit dricka mer vi kunde tro. Trots allt. Och en hel del minnesvärt också.

Våra erfarenheter av Napa är inte vad de borde vara. Tyvärr. För när det vill sig då vill det sig förbaskat mycket. Corison, Napa Valley, Cabernet Sauvignon 2006 är ett gudomligt gott vin. Fast det nog egentligen vill så mycket mer. Som en Ferarri, eller ok då - Mustang - utklädd till en Saab. Det mullrar om motorn, visst, men det vill så mycket mer. Om ett antal år är antagligen denna svanunge en urskön ståtlig svan som inget annat vin vill komma nära. Idag är det snarare som en rysk docka, det finns så mycket mer där under (nu slutar vi vid dumma liknelser, lovar, men denna flaska får oss på väldigt bra humör).

Ur flaska strömmar dofter direkt till lustcentrat - pang! Jordig och skönt balanserad fatmättad doft. Kaffe, kryddor. You name it. Munkänslan är varm. Cabbig skön mörk frukt. Balanserat var ordet, men balans i det högre registret! Tanninerna är påtagliga men helt hanterbara, särskilt med mat (varför inte hamburgare?). Vinet andas alltså klass. Supergod. Merkänsla. See you again, baby!

Miani Rosso 2007. Flaska 3 av 6. Helt jättesuperbra helt enkelt. Lufta ordentligt - luras inte av att det är gott direkt ur flaskan! Gallionis 92 poäng är väl låga om man vill hålla på med det här med poäng men ska nog snarare sättas i relation till ordinarie tappningar.

Vinet besitter, trots att detta egentligen är en deklassificerad årgång som var menade till bättre grejor, en suverän attityd och karaktär. Merlot av gudabenådad karaktär och en välgörande dos refosco. Strålande balans, fint tryck, lyxigt som fasiken. Måste ransoneras vid bordet så vi hinner njuta också. Vi har sagt det förut men gör det igen  - Enzo Pontoni är en trollkarl som inte har sin jämbördig åtminstone hitom Egon Müllers Moseldal, eller Morescos Pajoré (men den gode Giovanni  är ju faktiskt död). Vinet har kanske en tioårig utvecklingscykel från idag - egendomen har dokumenterat lagringsdugliga viner och här finns förutsättningar. Ett kyskhetsbälte på skönheterna är ett måste för det lilla lyxproblemet är att det är så himla gott redan nu. Måste skaffa ett par till!

När vi ändå är inne på detta spår:
Miani Bianco 2009 (Chardonnay från yngre stockar, årgångens hela dos ribolla och sauvignon)
Oj. Vilket nästan elakt fokus. Som ett lasersvärd upp i (mitt) lustcentra. Superfokuserat. Väl strukturerat men i tight primär ram. Nästan obarmhärtigt syradrivet och mineraliskt. Påminner om en väldigt ung bättre bourgogne...eller kanske om en väldigt bra oljig riesling. Nä. Svårt att beskriva.
Dag 2 och dag 3 händer det grejer. Vinets frukt blommar ut och potentialen visar sig mer och mer. Och detta är producentens enklaste vin. Finns även detta att beställa från Superiore.de (35€). Nästa flaska får vänta minst två, gärna fler, år.

(Ps. Har någon någon susning var bloggen får tag i Mianis nya tappning, Chardonnay Baracca 2009 - hör gärna av er! Vi missade tåget helt och hållet.)


Egon Müller, Scharzhof 2009. 
Vi diggare av riesling nästan gråter av lycka. Så. Jävla. Bra. Och återigen ett instegsvin, men allt annat än enkelt instegsvin. Syran och mineralerna är så klockrena och så det känns som du kan plocka dom från tungan en och en (där det verkar som dom ringlar kvar i en mindre evighet). Skitbra. Slut på Belvini.de nu,  men finns fortfarande lagerfört på monopolet. Prova!

Keller, Von der Fels, 2007.
Vilken årgång som är bäst av 2007 och 2009 är en akademisk fråga. 2007 är suveränt goda idag. Vinet har lugnat ned sig en aning, citrus- och limefrukten och de gröna äpplena spelar mot öppet mål. Syran är urläcker. Törstsläckarvin. Fruktsoda för vuxna. Matvin. Vad som helst.
Som vanligt är frågan - varför köpte vi inte fler? Vi skulle definitivt behöva fler årgångar som 2008 så vi hann med.

Jadot, Morey-Saint-Denis, 1997

Jodå, det har skrivit rader  om detta vin både här och där. Men det går inte att förneka att detta är skitbra. Eller, om vi ska vara ärliga - och det ska vi:

Flaska 1. Super, mums!
Flaska 2. Lika bra. I stort sett. Beställer tre flaskor till. Lagom känns det som.
Flaska 3. Som om det hade varit den flaska som torpederade Champagne-vraket Jönköping. Varenda flaska i retur.
Torsten kan ju ändå inte låta bli att tjata om hur bra detta är. Det kanske var lite överilat, trots allt? Nåja. Inte sämre att det går att ändra sig? Köper på mig tre flaskor till. Antagligen samma flaskor som gick i retur, för en dyrare prislapp, men ändå.

Den sista flaskan vi drack var i god kondition. Visst, åldrat. Men med stort behag. Vinet är på slutfasen och ska drickas nog relativt snart. Syran lever kvar, riktigt potent i stoppningen. Smaken är riktigt komplex fast givet att det mer är sammanväxta kryddor - sådant du använder till glöggen - tjära och bär. Men att det är en bourgogne som är bättre än den borde vara (varken år eller läge talar för stordåd) är givet.  

 

Ch. Peyrassol, Côtes de Provence, 2009
Eklangaren skickar ut ett av sina spam. Och vi gick ju givetvis på niten för ett år sedan. 6 flaskor av detta vin köptes helt oprovat- och det verkade ju inte så kul då. Vinet var allt annat än i balans. Det spretade både hit och dit - men absolut inte dit vill ville.

 Ett år sedan har vinet hittat sin frälsning. Balansen. Ett år - att så mycket kan hända. Rosélagring är inte vår starka sida. Men nu är detta riktigt gott. Skulle vi inte kunna få köpa några enstaka flaskor och njuta av i sommar?

Janasse CDP 2007 vs. St:Cosme Homenis Fides 2008

Mikroblogg. Födelsedag. Lamm - och en himla massa örter av olika slag - på grillen. Gäster. Vad kan tänkas drickas till?

Hrmmm?

Jaha!

Domaine de la Janasse Chateauneuf du Pape 2007
Vi diggade Janasse:s standardchatuenauf för ett par år sedan direkt efter lansering. Idag är den påfallande enkel. Frukten spelar första och andrafiolen (någon tredjefiol hittas inte). Garriguen spelar möjligen ett lättare mellanregister. Sötfruktig i överkant (sötfrukt ÄR gott, men det måste finnas motstånd i vinet som balanserar! Här blir det mest kladd). En ren besvikelse i min mun. Saknar syra och någon form av motstånd! Andra runt bordet är mer positiva. Misstänker att dom försöker vara överslätande snälla mot den där överkritiske typen som bara försöker krångla till allt.

Ch. S:t Cosme Homenis Fides, Gigondas, 2008
Egentligen ett felköp. Långt gångna planer på retur men så blev inte fallet. Och tur var väl det. En fullmatad gigondas av bästa märke. Pepprig doft, fullmatad i munnen med generösa doser av örter. "Lagom" komplex och jättegod här och nu. Vinet trivs bra med ett par timmars luftning och kommer säkert utvecklas framöver för den som önskar. Kommer skaffa en eller ett par flaskor till och dricka i sommar. Varför vänta när det är så gott?

Summa summarum. 2007 förlorar klart mot 2008. Det blir aldrig som man tänkt sig. Om nu någon trodde något annat.
En påtaglig misstanke att vi i allmänhet kanske föredrar mer nyanserad Gigondas och Vacqueyras framför ofta överextraherad Chateauneuf? Bara en misstanke än så länge..



Ps. Chiarlo:s Nivole är ett mindre underverk för sin ringa peng. Sitter som en smäck till jordgubbstårtan. Enda problemet är att flaskan är så ringa i omfång. 
  

Achtung Baby - 2008 Heinrich Gabarinza, Burgenland

Dags att flytta fokus norrut. Österrike nästa anhalt på vår odyssé. Och det är rött. Så det förslår. Producenten heter Heinrich och är en ny bekantskap för oss. Cuvéen Gabarinza är vad jag förstår toppvinet och består av Blaufränkish (60%), Zwiegelt (30%) och Merlot (10%) från genomsnittligt 30-åriga stockar från vingården Gabarinza. Vinet får uppfostran i 500 l ekliggare i 20 månader. Druvorna växer på kalkrik mark och plockas för hand. Vad annars. Det här ska uppenbarligen andas seriösa grejer.

Vinet är ett En fin mörkröd men ändå transparent nyans. Doften slår emot med svarta bär från trädgården, lingon!, estetisk olja och lite rostigt järn. En superhärlig sniff!  Antagligen en sniff för ett bättre tillfälle ändå, men va´fan, det ÄR hursomhelst genomseriösa grejer!

Smaken är fokuserad och rätt så primär - men jätteskön. 2008 står det på etiketten och visst är de primära fruktiga dragen är framträdande, men blint skulle jag nog ändå tro på ett eller ett par år till i flaska. Frukten är som sagt framträdande och total men vinet lirar fint utan förestående lutning. Achtung baby - Here we go, liksom! Eken är helt integrerad och vinet lider inte det lilla minsta. Ganska lång klingande behaglig eftersmak.

Det här måste vara det kanonkomplement till den enorma (och perfekta) T-benstek jag åt i Bryssel i veckan (och det komplement jag tyvärr aldrig fick då). Druvtypiciteten i vinet är för oss omöjlig att hitta. Blint skulle jag placera vinet kanske överallt (utan supervarma) områden än i Österrike. Kanske som en svalare, och dyrare, Napa-Cab? Man lär sig..att man inte vet så mycket..

Vinet köptes helt spontant på Passagen nyligen. Det går dock att hitta billigare och till ett mer rimligt på kontinenten än bolagets riktkurs. Kan hursomhelst helt klart vara kul att testa.

(91-92p)

Bilder tillkommer när minnesporten på datorn behagar återkomma från sin ledighet.

Wow-wow-liksom - 2007 Chianti Gratena

Djungeltrumman går, och bloggen hakar givetvis på i sann konsumentupplysningsanda. Ett vin som måhända presterar som ett 150 kronorsvin, från någon obskyr web-handlare på kontinenten, med personlighet, karaktär och allt det där - men nu med den lilla finessen att den finns på en systembolagshylla nära dig och kostar - DaDam! - 79 kronor. Det låter nästan för bra för att vara sant, eller hur?

Är det något som Systembolaget inte är bra på är det att erbjuda (njutbara) viner i det lägre prisintervallet, i kvantitetstänkandets och kostnadseffektivitetens underbara monopolistiska värld.


2007 Chianti Gratena är framställt av ekologiskt odlade druvor och erbjuder en jättefin urtypisk rustik nos som inte är det minsta designad och insmickrande. Att vinet har en uppfostran på fat märks tydligt redan på aromen.

Motsvarande viner vi provat i priskategorin som är gjort på "naturligt sätt" duger ofta ens knappt till att skölja ur vasken med, men detta lovar faktiskt jättegott!

Smaken försämrar inte saken. Vinet är medelfylligt men erbjuder en markerad ryggrad, finkorniga tanniner och fin-fina syror. Smaken är murrig. Tränärvaron är tydlig, men helt kontrollerad. Körsbären är gift med en tydlig syra för att inte säga en viss angenäm kärnbitterhet som etsar sig fast i munnen. Vissa mineraliska vibbar spelar på bdx-strängen på lyran, vilket väl är helt i sin ordning. Visst saknas lite stoppning på det hela taget, men vadå?

Det här är ju personligt och skitbra! Vi kanske är på extra bra humör medan ungarna springer ikapp mellan träden på gården och livet sköter sig själv. Men ändå. We like! A lot!

Och sa vi 79 spänn? My ass! Det här vinet är underprisat så det förslår. När hände detta sist om vi nu exkluderar avantgardistiska semidansk-italienska vinprånglare?

Kul det här med vin. Särskilt ibland.

PS: Och 2009-an ska tydligen vara än bättre och finns listad i BS för en något högre peng.
PS2: Som ett brev på posten så skriver tidningarna om att BiB ska beskattas hårdare. Detta vin borde vara en BiB-killer även utan detta eventuella faktum. Det här känns som en ren plusdag. Om det nu inte är så att svenskens smaklökar nu tillslut är obotligt förstörda i vinindustrins korståg för att anpassa våra smaklökar till att dricka konstgjord vin-juice.

Roscioli!

Tiden går. Men vi går uppenbarligen inte lika fort som den.
Vart tar tiden vägen?
Kom vi hem från Italien för snart en månad sedan?
Var vi ens där?
Och hur svårt kan det vara att sammanfatta detta? Egentligen? 

Nåja. Ett välfyllt ostfack i kylskåpet, några inköpta vällagrade godbitar på vinfronten, och en fortfarande ouppackad väska - faktiskt, blir dom någonsin uppackade? - tjänar som någon sorts bevis på att så varit fallet.

Rom är ett bra ställe att vara på när våren och värmen gör sitt intåg på allvar. När körsbärsträden blommar. När uteserveringarna är ett givet alternativ. När glassen smakar som bäst. När du går några mil om dagen utan att svära allt för mycket.
Att Tibern sedan svämmar över och att det det första två dagarna regnar som om Dionysos, eller om det nu är Bacchus, har kissat på sig bortser vi från. Såklart. Två plus blir mer än två minus.

Vi har varit i Italien oräkneliga gånger, men märkligt nog aldrig i Rom tillsammans. Och på tu man hand, utan barn denna gång - Rom är gå-städernas gå-stad - kunna ta sig an staden är en förmån.

Rom kan antagligen sammanfattas med ett ord. Mat. Eller måltid då kanske. Någon skulle kanske påstå att det finns sevärdheter också och det är väl svårt att argumentera mot, men är det någonting som definierar staden och att turista där för oss så är det nog just måltiden.

Pandoras egen lilla restaurang, trångt men allt finns

En av det bästa måltider vi ätit åt vi på Roscioli. Basta. Roscioli är något så enkelt som en salumeria som håller slow-food köket i det upphöjda högsätet. Förutom ett antal matplatser inklämda i trång lokal i två smala våningar finns här en butik som är proppfull med allt du kan tänka dig, och mycket mer än så. Stjärnor hit och stjärnor dit, här står råvaran i centrum och håller denna råvara en nästan sjukt hög kvalitet - som den här gör  - så räcker det mycket långt. Här får ursprung och ursprungssmak sitt fulla svängrum. Ibland nästan löjligt enkelt och oförädlat. Några droppar olja där och lite peppar här räcker hela vägen till stjärnorna ibland.

En ricotta-ost direkt nedkommen från himmelen som någon sorts rejäl och gratis förrätt. Den påminner ingenting om all annan (i och för sig god) ricotta vi ätit innan. Lätt, porös och helt gräsigt örtig i sin framtoning.Som om den var direkt plockad från marken.
Sedan, ett fat - ett stort fat - av det bästa kallskurna en dödlig kan sätta i sig. Handkarvad San Daniele, märkvärdig och märkligt nötigt prosciutto från Siena. Mumsfilibaba.

Ett glas strålande mineralisk och syradriven Tocai Friulano (Volpi Pasini, Zuc di Volpe 2009) till skinkan och sedan till den bästa bucatini amatriciana vi ätit. Hedonistiskt stora bitar guanciale toppar anrättningen, den lufttorkade griskind som smakar som det bästa bacon - och får pancetta att framstå som något ganska så simpelt.

Ett glas av "husets" Barolo, en ännu mer strålande nyhet i form av Pianpolvore Riserva 2004 (redan början till fin mognad, fin typiskt doft, suverän framtonad nebbiolosmak med fin syra och helt utan märkbar tränärvaro) till köttfärsragun får oss att (mentalt) göra frivolter (gudbevare den Giacosa Riserva som har sin placering just på väggen där mina mentala frivolter utförs). Pianpolvere 2004 är en kanonbarolo och vi köper med oss ett par flaskor för en helt överkomlig peng.

. 

Ost efteråt kanske, någon?
."Har ni möjligen Asiago Stravecchio".
"Jovisst, räcker det om den är lagrad sex år".

Tack och god-natt.

Och: Samlingen av vin här - på väggarna och i källaren - är makalös. Det är såklart inte billigt men inte heller märkvärdigt dyrt. Jag skulle nog drista mig att i förhållande till matminnet kalla det för ett "Fynd". Bord bör bokas i förväg. Det är trångt och mycket populärt. Servicen kan halta något ibland kanske ska sägas. Vid vårt andra försök att kapa ett bord dagen därpå avspisas vi utan några leenden. Men bara brödet, som inte behandlats med ett ord tills nu inser jag, är värt en rätt stor omväg och förlåter bara det allt .

Så, vänner, när ni är i Rom bokar ni bord här. Basta!

Ps.  2004 Tenuta Pianpolvere har sitt ursprung i Monforte d`Alba och handlas till 22,5€ på nätet - vilket måste ses som ett kap!

Tredje gången gillt - Fatta Fratta!

Nä. Några av gårdagens viner ville sig inte. Massa Vecchia, för modiga nästan femhundra spänn, antar idag toner som gränsar till billig amarone. Syltig och kladdig frukt. 14% alkohol verkar vara det dubbla. Inte kul alls. I teorin skulle jag vilja prova Massa Vecchias La Querciola (Sangiovese/Alicante), men bara om någon annan bjuder. Rosso övertygade inte!

Gårdagens andra öppnade och till kylskåpet förpassade vin, Vistorta 2006 (Merlot, Friuli, Grave), gör oss stort konfunderade. Det känns som ett vin i munnen. Men det smakar liksom inget alls. Alls. En av förra årets stora vinupplevelser (tillfället, visst, men ändå) när vi drack en måhända snabb- och restaurangmognad Vistorta 2003 på suveräna restaurang Al Covo till Tagliata di Manzo (med stuvad brysselkål!) står i bjärt kornrast till denna icke-upplevelse. Och det ska ligga en hel låda av detta vin någonstans i källaren. Läskigt.

Nej, vi tar oss till Fullträffen istället. Vi har alltid haft ett gott öga till Maculan, detta lite udda namn på föregångaren av vinerier i den lilla staden Breganze några mil norr om Vicenza gränsande till högplatån Asiago. Maculan är idag en storproducent som bildligt talat förkroppsligar områdets vinproduktion. Det görs viner i hela prisskalan, vitt som rött, och man är väl mest känd för sina ädelsöta viner med fina Torcolato i spetsen. Fat används gärna, men oftast med finess.

2005, Maculan Fratta, IGT Veneto

Klassisk Bordeaux-blend ("68% cab och 32% merlot") och en fin komplex god sniff med frukt, lakrits, trä och krydda (hittar ingen tomat!). Smaken är balanserad och medelfyllig och gott och väl inne i en andra mognadsfas. Påtagliga cedernyanser. Frukten har tonats ned något det sista året och det gör vinet gott på det hela. Etiketten påstår modiga 15% alkohol, men blint så tror bordet 13,5% och alkoholen märks ingenstans (eller tja, inte mer än vanligt då).

Blint är det antagligen inte alls lätt att placera vinet (en framstående bloggare, gott och väl på väg in i sin tredje mognadsfas, fick detta till australiskt shiraz för snart ett år sedan, det ska sägas att frukten HAR tonats ned). Omdömet av vinet som sådant är mycket bra. Trots allt. Gott är det. Vi har dock en sak vi hänger upp oss på. Priset.

Justdet!

För några år sedan klockade vinet in på knappa 400 kr. Det är rätt saftigt, men kanske acceptabelt trots allt. Nu drucken årgång kostade nästan 600 kr på bolaget (tills man reade ut osålda - undrar varför? - flaskor för 399 kr, vilket redan det kanske är i högsta laget med objektivitetsglasögonen på). Det gör att det här vinet är mycket mer intressant, fast givetvis en del enklare. Svenska importörers prismodeller är inte alltid helt enkla att begripa sig på. Medan Fratta trots allt betingar ett (för) högt pris redan internationellt, så borde Palazzoto inte ligga så högt i prisspannet i BS!

Fredagstjut X2

Omtag.

Svår och tung månad. På alla fronter. Leveranser och resor. Nu kör vi lite defilibrator och tar omtag.

Det finns en del gammalt att knyta ihop säcken om, men vi gör det lätt och börjar här och nu:

2008 Markowitsch, Pinot Noir, Österrike, Niederösterreich

 En till en början lätt, nästan tveksamt lätt, uppenbarelse. Med lite tid blommar fin pinotfrukt fram. Solmogna röda bär, lätt fatton, tonar ut i en medelfyllig kropp som gärna intas i stora klunkar. Rent som en alptopp. Det är inget stort vin, men ett förbaskat gott vin. Sitter som en smäck till fläskkotletter med potatis och rosmarinäpplen (och en rejäl dos camenbert på kotletten). Motståndet är ringa i vinet, flaskan går åt i ett huj. Vi tar det som ett kvalitetstecken. Vi är småsålda för 129 spänn.

2004 Massa Vecchia, Rosso, Maremma, Tocscana 

Vi traskar upp i pristräsket. Ny bekantskap som plockas till svearna (säljs endast i AB-län) allena av Vinomatik (Vinomatik är specialiserad mot ekologiska och "naturliga" producenter - och allt vad de nu kallar sig?). Massa Vecchia är ett av otaliga vinerier vi bara läst om men aldrig druckit. Bättring nu.

Lätt reduktiv doft till en början direkt ur flaskan, men med luft förbytts detta i ett toskanskt kryddpaket med något lagerblad och en rejäl klick tomatpure. Vinet är allt annat än klart. Det doftar biodynamiskt - mest på gott. Antagligen mer ursprungtypiskt än druvtypiskt. Sa vi cabernet och merlot? Ska bli kul hur detta står sig över natten och förhoppningsvis bättrar på sig till morgondagens svåra T-bensstekar. Vi är inte helt övertygade

Over and out.

PS: Vistorta 2006, Friuli, Grave, är så förtvivlat nedstängt - med en stor skylt på insidan av korken där det står "tillbaka om ett par år" - att vi av ren barmhärtighet inte skriver en rad av icke-uppenbarelsen.

PS 2: Fler har druckit fin-fin Pinne!

2008 Pieropan La Rocca

Ibland är det svårt att få till det. Så enkelt är det. Det dricks en del vin härhemma trots att "väggen" varit nära den senaste månaden. Men nu kör vi!

Pieropan´s La Rocca har tills ett antal år sedan varit en liten favvo här hemma. Sedan hände något. Priset och kvaliteten stämde inte riktigt överens längre. Nära trehundra spänn, där priset hamnat de sista åren, motsvarar helt enkelt inte resultatet. Som en tillfällig nyhet släpptes jubileumsårgången - trettio år - 2008 tidigare i vintras för i sammanhanget intressanta 199 kr.

Platsen är Soave, La Rocca är prestigevinet från vingården med samma namn beläget alldeles intill staden Soave, alltså inte på de mer höglänta kullarna norr om Soave. Druvorna plockas så sent som möjligt är på hösten.


Ganska återhållen fatig doft till en början i en annars läckert gulaktig färgskrud av mogna druvor. Med lite tid blommar frukt, päron!, och andra tropiska toner ut. En liten obligatorisk tomatkvist (som så ofta i norditalienska mineraliska viner) hittar vi nog också denna gång, vilket inte alls är en nackdel - tvärtom! En rätt komplex doft toppas av en finstämd örtighet. Det här lovar gott!

Smaken är tyvärr inte riktigt vad vi hoppas på. Supertorr och mineralisk, absolut, men en störande grön beska - tänk omogen ananas - dominerar intrycket. Doftens örtighet vänds här till en rätt oangenäm bitterhet. Syrorna är ganska höga, men en opassande bitterhet dominerar ett ganska långt avslut.

Slutsatsen blir "sådär". Det blir nog inte någon påfyllning (det finns fortfarande rätt bra med flaskor kvar, mer lär finnas i lager). Det finns helt enkelt mer intressanta alternativ, både i Soave, Italien i övrigt och annorstädes. Ginis La Frosca från höst/vintras upplevde vi nog som minst ett par snäpp bättre med en mer tilltalande syra och till ett bättre pris. Kanske är vårt intryck lite "orättvist". Kanske är det våra förväntningar det är fel på - vill vi helt enkelt ha ett vin med lite mer renhet och sedvanlig fräschör?

Rom i Regnet - När drack vi en Falanghina senast?

 Ibland blir tajmningen nästan kusligt bra. Ja, när drack vi en Falanghina senast?

För sex timmar sedan!

Sent nedkomma till den eviga staden, återigen upplevandes den där märkliga känslan hur det är när du landar helt fel tid och inga restauranger/matställen är öppna på många timmar än - samtidigt som du inte ätit sedan tidig morgon och du närmar dig halvpanik - så möter vi tillslut ett öppet hak. Typisk turistfälla. Vi tittar på varandra och tar ett djupt andetag och passerar barriären till innanmätet. 

Turisthak. Javisst. Men maten smakade bra. Och servitören delade utan omsvep ut en, Da-Dam!, halvflaska Falanghina. Aldrig druckit förut, men vinet smakade oväntat bra. Friskt, syra, föredömligt låg alkohol (annars hade jag inte skrivit detta ikväll, jag lovar), lite brända toner, mineraliskt - fattas bara annat - och kanderad frukt. Typ så. Och nästan gratis. Vi blev lite småkära där och då.

Så det så.

För övrigt kan bloggen meddela att det regnar i Rom. Molto.

Systemterror! Mot väderkvarnarna!

Varför i hela friden kan vi inte få beställa denna flaska till en för oss lämplig butik via Bolagets nya hemsida (eller den gamla med för den delen)? Ja. Flaskan i fråga finns inte att tillgå inom någorlunda rimligt geografiskt avstånd. Såklart. Där intet nytt. Men här minns vi en tid för över tio år sedan när nyheter som idag möjligen återfinns "i de tre elitbutikerna" lanserades i minst en butik i Gävle. Ibland var det verkligen bättre förr!

Varför ska tillfälliga nyheter inte omfattas av beställningsfunktionen på Systemets hemsida? Eller, för den delen, de ofta så rara flaskor som finns i alla dessa obegripliga planekonomiska moduler vid namn T4 eller T5 eller vad dom nu råkar benämnas? Uppriktigt sagt så skiter vi vilket av monopolet konstruerat segment flaskan ifråga är placerad i. Att enbart göra beställningssortimentet tillgängligt via E-beställningar är inget annat än barrockt och så bakvänt det kan bli!

Det är 2011 det står i kalendern. Då bör beställningen gå att fixa utan telefonsamtal (till butiker som inte svarar). Särskilt om vi pratar om ett företag som omfattas av följande nyckeltal (se nedan) och som ska ha någon form av uttalat folkbildningsfokus och ansvar för en rättvis allokering (ha, ha..) av sortimentet. Detta är något som hart när varenda vinhandlare med web-butik på kontinenten klarar av att fixa fort och smidigt och billigt.
Som sagt. Det är liksom Nådens År 2011!

Systembolaget i korthet anno 2010:

• 4 800 anställda
• 414 butiker och 508 ombud
• Aktiva leverantörer 433
• Drygt 10 800 artiklar
  - 2 305 i fasta sortimentet
  - Cirka 8 500 i beställningssortimentet
• Nära 116 miljoner kundbesök per år

 • Systembolagets försäljningsvolym uppgick till 454,3 (448,9) miljoner liter, en ökning med 1,2 procent. 
• Intäkterna för koncernen ökade till 24 115 (23 360) MSEK, en ökning med 3,2 procent.
• Rörelseresultatet för koncernen uppgick till 331 (394) MSEK.
• Koncernens totalresultat för året uppgick till 302 (345) MSEK.


Med dessa siffror som facit säger vi lantisar: Skärp er! Vad är problemet? Hur svårt kan det vara?

Ps: Och i allt övrigt förstår vi inte någonting av den uppståndelse som Systemets hemsida i allt övrigt skapat. Vad är det som är så bra? Om möjligt ger den sämre produktöverblick än föregående version av hemsidan? Att söka överblickbart på alla dessa nyheter - som vi alltså inte får beställa - går inte. Och där finns väl tillslut någon form av perverterad logik: "Kundfokus, det är något för kunden, det".

Friuli on our mind - Sirch Malvasia 2009

Ibland behövs det inte så mycket för att träffa rätt. Bigoli con Salsa med ett sting av chili behöver sitt vin. Vitt vin föredras till tomater och hetta men matchningen är inte alltid självklar. Men denna gång träffar vi mitt i prick med hjälp av ett vin som kan sägas vara som en schweizisk armékniv - multifunktionellt.

Sirch har sitt säte i Cividale del Friuli mitt i Orientali del Friuli. Cividale har relativt sval terroir och lämpar sig bäst för vita viner. Produktion är på cirka 50 000 flaskor årligen från 12 hektar och något slarvigt beskrivet överlag fokuserat på något enklare vita viner, men ofta med en fantastisk relation kvalitet/pris. För ett par år sedan fick Sirch Gamberro Rossos utmärkelse som den producent som framställer de mest prisvärda vinerna i Italien. Ambitionen är att göra eleganta och nyanserade viner där varje vingård och druva vinifieras separat. Ett antal cru-viner framställas även med högre ambition, men dessa har vi aldrig hittat på och följaktligen aldrig provat.

Malvasia är en druva som återfinns ganska så frekvent i Friuli. Druvan används här i princip uteslutande till torra viner i motsats till övriga Italien då den vanligen är en komponent i passito-viner. Druvan excellerar oftast i viner som har fokus på aperitif och emellanåt i mer kvalitetsdrivna viner. Och det är väl någonstans där vi hamnar nu. Vinet kommer från 35 år gamla stockar och får sin slutlagring i ståltankar - ingen ek här inte.
Vinet har toner av bittermandel i nosen tillsammans med svarta vinbär och tomatblad. Smaken är än bättre.
Påtagligt ung, lime-frisk och mineralstinn. Fina syror som biter kvar i munnen (5,6g/l). Lime och honung känns påtagligt. Smakar betydligt mer än den faktiskt kostar! Tankar om likheter med bättre mineralstinn Soave dyker upp.

Ett mycket kul vin. Intressant på sitt sätt, men mest bara kul. Busigt på något sätt. Vinet är väldigt användbart och har hög "klunkability". Det fungerar utmärkt både före, under och efter maten och är en given kandidat till husets vita! Att vinet kostar 9,50 € via t.ex. Superiore är en stor fördel såklart. Ett par flaskor på olika druvor följde med mest som en utfyllnad, men nu blir det en beställning med bara Sirch i lådan.

Vinovativa har svensk agentur. Som så ofta får vi intrycket att konsumentledet inte är prioriterat. Vi frågar oss varför inte dessa viner återfinns i varenda Systembutik, eller varför vinerna inte återfinns någonstans överhuvudtaget (BS)? Det här är absolut ingenting att skämmas för! Den hög kvaliteten kontra det låga priset borde passa svensk vinmarknad som handen i handsken?

Friuli on our mind - Bressan Schioppettino 2004 och Etna Rosso, Tenuta della Terre Nere 2009

Det är för oss oundvikligt att nämna Bressans viner när vi pratar om Friuli. Om vi ska nämna en enskild punkt när vi hittade "hem" så var det just med denna producent - det var här vi började. Vårt första riktigt spännande smakprov som vi bjöd oss själva på från regionen var en flaska Bressan Ego, en flaska som då hade tio år på nacken och som andades klass och kostade motsvarande 150 kr.
Det ska också till att börja med sägas att det är märkligt att en så kvalitetsinriktad producent som det här handlar om, är så okänd och gör så lite avtryck i all vinlitteratur/vinguider. Även på hemmaplan i Italien lyser producentens viner med sin frånvaro på den inhemska vinscenen - märkligt! På sitt sätt är det väl bra (vi får ju det för oss själva), nackdelen är att det kan vara väldigt svårt att hitta vinerna. Gudskelov att vinerna tack vare kända förespråkare hittat till kalla norden, av alla ställen.

Möjligen har Fulvio Bressan och hans viner hamnat i bakvattnet av den kultproducent som är hans närmsta granne i Farra di Isonzo, inte långt från gränsen till Slovenien; Jermann. Men medan Jermann nästan uteslutande satsar på internationella druvor (med gott resultat ska sägas) går Bressan i motsatt riktning och har gjort sig en liten plats som en väldigt duktig uttolkare av de spännande regionala druvor som är helt egna för regionen. Produktionen är inte certifierad på något vis, men i sak så bedrivs den i så nära samklang med naturen som möjligt är - kalla det sedan vad du vill. "Ingenting ska få påverka mina viner" säger Fulvio. Han vägrar sedan ens att vattna sina gårdar då det "spär ut vinet". Naturligtvis. Fulvio har rätt bestämda åsikter om det här med framställning av vinjuice som ni nog märker. Filosofi enligt Fulvio, följ länken (Estate/Philosophy).

Produktionen toppar i bra årgångar med upp till 60 000 flaskor, dåliga årgångar blir det ingenting alls. Kvalitet får kosta här, men priserna är samtidigt i konsumentledet allt annat än ansträngda måste vi väl ändå säga, den dyraste flaskan - mäktiga Pignol från 1999 - kostar 400 spänn. Och den är i särklass dyrast.



Kvällens förstaval till en mastig Lasagne Zink-style (den återkommer vi till framöver. Här är det läge att kasta ut alla andra lasagne-recept) blir Bressan Schioppettino 2004, Collio Goriziano, Farra d´Isonzo.

Glaset är mörkt med några mognadsutryck i kanterna, men nästan opakt. Närmast sublimt burgundisk i sina dofttoner. Hallon och jordgubbar dominerar med rabarberkompott (kanske inte burgundiskt?). Efter tid i karaff växer tjära, lavendel och dansk bröstkaramell ut, och vi hittar även några rökiga whiskytoner. Härlig komplex sniff!


Smaken är maffig och står i givakt. Syrlig och sötfruktig. En kärna av röd (vinröd?) nickel och röd frukt. Tanniner som ännu inte mognat ut, en fin syra som matchar maten perfekt. Något för syratalibaner!
(Vid närmre koll ser vi att syran uppgår till 5,58g/L, vi upplevde syran som mer påtaglig ändå!)

Mycket, mycket bra vin på den oerhört spännande schioppettino-druvan. En av alla dessa förvånansvärt många lokala druvor som på få år fått en renässans och som bara odlas i Collio/Colli Orientalie del Friuli´s rätt begränsade geografiska utrymme. Schioppettino går även under namnet Ribolla Nera. Mer info om framställning, etc, här.
 
Importeras av Vinomatik sedan nyår och vi  är mycket glada att vinerna letat sig till kalla norden av alla ställen! Går att beställa i trepack för stockholmare, vi lantisar är förvisade ett fem(!)pack som går under namnet Natural Wine Collection, 1495 kr, där en flaska per vin ingår. Vi hoppas att vi framöver även kommer att kunna köpa Bressan Ego som är ett suveränt och personligt vin. Mycket roligare och mer spännande än den Bressan No3 som nu finns listad. Bressan No3 2001 drack vi för ett par veckor sedan (obloggad), men motsvarade inte alls våra förväntningar och är det klart svagaste av Bressans röda viner vi druckit. Och det tar lite emot att eventuellt lägga fler beställningar på 5-packslådan där No3 ingår. Vi vill ju odla Fulvios Ego!

I parallellt glas häller vi, för första gången;


2009 Tenuta della Terre Nere, Etna Rosso


Etna Rosso har vänt upp och ned på våra fördomar. Precis som fördomar ska behandlas alltså. Sicilianska viner har aldrig smällt högt här hemma. Men så kom dom då, de vulkaniska vinerna från Etna, och vände upp-och-ned på begreppen. Med en härlig rustik och mineralisk (kanske borde påstå vulkanisk?) framtoning. Ofta närmast nebbiolo-liknande uttryck väl i glaset.


Men just denna gång hamnar vi inte riktigt där vi tror på förhand, med våra nuvunna insikter om vad Etna kan ge i vinväg. Vinet är ungt, det yngsta vin vi druckit härifrån, och där ligger nog svaret. Detta är även det i särklass billigaste vinet från producenten och är nog snarare tänkt för mer omedelbar konsumtion till skillnad från övriga viner som mår bra av flera års lagring.

Färgen är transparent. Doften förvånar oss. Massa tydliga godistoner - tänk Zoo-godis. Med luft kommer parfymerad tvål fram och, poängterar P, åttiotalets Date-parfym. Något sliskigt med andra ord. Hårfint på gränsen till för mycket, pinot ligger inte långt borta  och jag antar att vi snarare menar något överambitiös nya-världen pinot? Viol och cassis dominerar i munnen. Hyfsade syror på egen hand (parallellt med Bressans Schioppettino framstår syrorna nästan som obefintliga, men det säger mer om det friulanska tjutet). Vinets smak motsvarar väl doften. Läskande! Vi hittar ingen ek i vinet. Något för sommaren, lätt kylt? Trots vulkansikt ursprung saknas kanske mineraliska uttryck. Inte fascinerande, men en kul och rätt oväntad bekantskap. Lämnar oss inte oberörda, vilket är ett gott betyg bara det.

Ad Libitum importerar med den äran. 123 spänn får trots eventuella spårbara reservationer sägas vara ett litet kap. Vi ser fram emot att prova övriga Etna-viner i portföljen!

Kul det här med vin.




*Uppdaterat  20110307, 00:14



Med nyborstade tänder - det här med tajmingen är något vi får jobba på - sitter jag här med resterna från gårdagens Schioppettino i glaset. Det vore ju tråkigt om vinet lämnade in tills måndagen. Men ingen risk där inte. Vinet har kanske lugnat ned sig en aning och förlorat lite i sin karisma, men står fortfarande i stram givakt. Jag är dock inte helt säker på att tandkräm, vinfrukt, syra och tanniner går hand i hand.
Etna-Rosson är däremot påfallande tunn idag. Ointressant så Bill, häll ut sa P.

2006 Domaine Laguerre Altitude 540

Vi är bortskämda och det är vi stolta över - det är lika bra att erkänna. Som granne har vi sedan något år en alldeles egen liten saluhall med närproducerat kött och grönt tillsammans med övriga delikatesser som vore fjärran våra drömmar för bara några år sedan i Gävle, av alla ställen. Köttet håller absolut högsta kvalitet och tas från omgivningarna från utvalda producenter. Ekologiskt är det gällande honnörsordet, och inget kött släpps fram till försäljning förrän köttet bedöms vara tillräckligt välhängt, vilket kan betyda mörningstider på uppemot en månad. Styckningsdetaljer du inte visste fanns är legio (oftast är det billigaste detaljerna bäst, högreven föregående sommar blev en lokal sensation på grillen väl i klass med den bästa entrecote).

Men ikväll gäller just entrecote. Som så ofta var ärendet ett helt annat (den suveräna egengjorda lammkorven med grönpeppar), men där låg dom ju. Nystyckade entrecoteskivor på Black Angus-kött. Köttet ger från bra uppfödare något av det bäst välmarmorerade kött du kan tänka dig. Visst kostar det en del. Men värt vartenda litet - förlåt - korvöre.

Det här är konst, liksom

Så, vad dricker du till dessa, förhoppningsvis, välförädlade fredagsmysgodbitar, hemvevad bearneise och rostad potatis? Cabernet sauvignon, anyone?

Ok. Vi köper sällan Bordeaux och dricker det än mer sällan. Våra preferenser ligger inte här. Vilken tur då att det finns sådan i vår comfortzone, södra Frankrike.

Eric Laguerre är en av alla dessa suveräna producenter i södraste Frankrike som letat sig till Sverige via Vinik. Domaine Lagurerre är högt beläget (+ 500 m) i heta Roussillion och Cotes Catalanes.
Altitude 540 (ska vi gissa att det är höjden för det aktuella vinet?) är en ren Cabarnet sauvignon med alla de förtjänster som vinet ska ha. Cabarnet + Languedoc/Roussillion är inte storheter som går ihop i våran bok, men här funkar det alldeles ypperligt!

Det är väl bara det att när vi först attackerar glasen tror vi snarare att vi borde vara i  - Bolgheri! Vinet känns som en äkta topp-supertoskanare!

Doften är suveränt druvtypisk med fin cab-krydda, björnlim, lite fin italiensk marsipan och kanske en gnutta bittermandel. Smaken är otroligt snyggt uniformerad - inte fruktdriven i första hand - och balanserad med bra syra som står upp till maten perfekt. Det höga odlingsläget bidrar sannolikt till att ge vinet och druvorna de förutsättningar det behöver för att bemästra det annars varma klimatet, det finns inte en tillstymmelse till känsla av hög alkohol i vinet. Flaskan tar slut innan vi hinner börja tänka på att lägga barnen.

(kan barnen kanske lägga sina föräldrar?)

Vinet kostar alltså under tvåhundra spänn, vilket måste göra det till den mest (kan inte låta bli) prisvärda och fyndmässiga Cab vi druckit på år och dag. Kanske någonsin. Vilken tur att Nik lurade på oss två stycken.

Rekapitulation




2006 Côte-Rôtie Ampuis (Guigal)

Får sätta livet till fortare än planerat, rätt ok men...



..skadan gör att vinet tyvärr inte når samma dimenstioner som tidigare.

 

Blindprovning. Icke-ekologiskt vann..

Jävlar va´bra! Fin-fin balans och om fem-tio år en stor skön storhet!

Grön så in-i-helv.. Vaskning!

Kul och riktigt bra vin till köttfärssås. Hur ofta dricker du teroldego? Antagligen alldeles för sällan!

Mest bara konstig.. Fernet-Branca är inte vår melodi.

Skön, busig, läskande, oumbärlig. Som en fransk dolcetto. Typ.

Over-the-top och på väg ut ur vår källare. Här vare bråttom..






Projekt Korkskadehund. Köttbullar är ett bra argument.



Oh L'Amour - 2008 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor

Herrejösösens. Jävlar i min låda. Tamigfan.
Då är det sagt.
Vi ÄR kära dagen till ära. Helt gränslöst nyförälskade.

Bigami alltså. Damn!

Av någon outgrundlig anledning har Lacroix-Vanels Fine Amor 2008 seglat under vår radar. Tills ikväll vill säga. Nu skriker radarn att ett stort fett föremål svävar över Dalälven.

Nä, egentligen allt annat än fett. Bara stort i all sin enkelhet.

 
Fine Amor 2008 är ett koncentrat av underbar renhet och enkelhet, totalt befriad från allt vad ek heter (tänk hemmagjord saft). En förförisk doft av nickel-godis (vart tog de vägen?) och större paket av mineraltoner och lika fin - om inte bättre? - munkänsla med röda syrliga och svarta saftiga vinbär. Fantastiskt balanserad och markerad syra och helt integrerade 14% (vilket förvånar oss storligen när vi studerar etiketten) rundar av klunken. Och nästa klunk följer  - snabbt!

Det här är så otroligt bra att vi nästan blir saliga. Som vin för den enklare måltiden (ikväll parat med crocque monsieur och lite blandade rester) eller som rent sällskapsvin måste detta vara i absolut världsklass. Hur detta fungerar med en bättre köttbit är möjligen en annan femma som vi inte alls behöver fördjupa oss i en kväll som denna. Men slukat - om man nu kan göra det med vin? - som ikväll är detta antagligen vår favorit av de årgångar Fine Amor vi druckit Och det vill inte säga lite.

Vinet har möjligen tyvärr två omedelbara nackdelar. Först och främst är invändningen att ett vin för under tvåhundra spänn kan smaka så mycket är tyvärr besvärande för nästan alla andra inköp. En övrig invändning är att detta är ett mycket dåligt måndagsalternativ. För gott för att spara helt enkelt. Mamma mia!

-  Fint måndagsvin, säger P.
Och det är något av årets understatement redan i mitten av februari.

Vem som importerar och hur man får tag i det vet ni vid det här laget. Det känns nästan löjligt att säga det. Om det inte vore så förbaskat bra så skulle vi inte haft mage att skriva om´t.

2009 Domaine de la Pepière Muscadet de Sèvre et Maine sur Lie (å en skvätt Fine Amor)

Näpp. Tanken var aldrig att blogga om allt som rinner ner i våra strupar eller som träffar våra doftcentrum. Men tanken var inte att skapa en blogg för att sedan inte blogga om..., ja.., just ingenting alls?
Nog för att januari är en månad som närmast måste betecknas som totalt övergödslad av arbete. Men ändå. Så här kan vi inte hålla på. Ska det skapas vinblogg måste det kanske åtminstone någon gång emellanåt bloggas om vin ? Därmed: Omtag anbefalles innan bloggpolisen stänger ned bloggen för gott! Vi aktiverar mellantinget. Det fortifierade mikrobloggandet!

Kvällens vin: 2009 Domaine de la Pepière Muscadet de Sèvre et Maine sur Lie

Vin till snöstorm? Nä. Muscadet till lättvärmd pepparlax med hemvevad romsås och pressad potatis?  Egentligen inte alls. Men detta en helt annorlunda muscadet och faktiskt ett alldeles, alldeles utmärkt vin. Muscadet som vintyp har aldrig intresserat oss förrän nu men detta är en ordentlig ögonöppnare. Vinet har en för sin stil närmast sensationell struktur och karaktär. Supertorrt, närmast riesling-lik mineralkänsla och samtidigt lite som att bita i en citron vid avslutet. Strama och matvändliga syror och givetvis en alldeles föredömlig alkohol (12%). Ett skönt möte till tallrikens lika sköna attribut.

Vinik har oss veterligen fått ligga i en hel del för att få importera detta och annat från elitproducenten Marc Oliver i Loire. Att vinet har fått representation i Sverige är vi glada för!

Kan man annat än älska det här? Ja, fungerar även som snacke-vin..

Vinik är givetvis - i våra ögon helt välförtjänt - sönderkramad bland likasinnade och frälsta. Det förtjänar å andra sidan alla som följer sin övertygelse och dessutom gör det på ett sätt som andra kan dra fördel av. 2006 Fine Amor har inga större fel den heller. Inga fel alls faktiskt. Som en målsökande robot rakt upp i våra lustcentra. Mineraler, renhet, terroir. Något mer finlir och lite mindre kraft än den annars lika fantastiska 2007-an (som dock spelar lite mer hårdrock, men det har ju sina fördelar det också när anden faller på).

Vinik - och ni bloggare som håller ångan uppe - we salute you! Over and out.

Jag och Jan

Ibland, där jag jobbar, råkar även en av vår samtids största satiriker jobba. I den akademiska världen är  "att jobba" och "vara på plats" inte riktigt samma sak. Så du märker honom knappt, om han sitter där - mycket ondskefullt observerande. Märks inte till skillnad från hans (och hans frus) alster alltså.  Hur det är med denna strip vet jag ej, men om jag är skyldig på något sätt, Redaktör Anders, så förlåt! Jag älskar ju byggvaror!




(Då länken till SVD inte funkar längre länkas här nu till Winepunker istället.)

Strutsspaning

Håller med, strutsar och viner från svenska gårdar ska man nog allt passa sig för. Det här vill vi istället kunna köpa, gärna på plats. Suveränt att koka in julens grönkålen i, tillsammans med en massa vitlök och grädde.

Wine Intelligence - NSA Calling?

Det är kul med statistik. Bloggtjänsten Blogger ger statistik bland annat varifrån olika besökare kommer. Besökare? Jo, ni är snart - Fanfar! - nio till antalet. Totalt alltså, inget annat! (Här kan vi alltså med rätta säga "Ingen nämnd, ingen glömd")

Att namnge en blogg är inte så lätt. Allt annat än lätt faktiskt. Varje gång du hittar ett bra namn så visar det ju sig vid närmre eftertanke inte vara så bra. Alls. När du mycket nöjd kommer på ett namn du kan leva med som inte är upptaget, som FiniVini t.ex., inser du ju rätt snart att risken för att bli förpassad till bloggvärldens skuggor är stor (nåja, det är den nog hursomhelst).

Att döpa en blogg till Terroiristen i dessa tider, när inte bara TCA är ett stort hot, kan ha sina nackdelar. We know. Fast VinoTinto, som borde vara än värre, var ju å andra sidan redan upptaget. Hur det står till med "Boxvin" ids jag inte ens kolla. Någon måtta får det ändå vara.

Idag fick bloggen sin första utlandsbesökare. Fort Meade i Virginia har många datorer och en schysst bandbredd. Jag vet inte hur många där som är vinintresserade och kan svenska? Nåja, det här med Wine Intelligence kan bli en stor grej, det är vi säkra på.

Ps: Apropå det. Är det någon som vet vad Jack Bauer tycker om att dricka? Gevalia? Eller kanske en riktigt tung ekkanon, med taggtrådstaninner och noshörningar och allt, kan duga?

Helgviner

En viss mängd vin har passerat revy under helgerna. Sega förkylningar, som i något fall utvecklat sig till lunginflammation, har satt ned våra ambitioner något vad gäller mat och dryck i år. Men leva måste man ju.

Helgens bästa bubbel:

Alternativ julafton i år vad gällde mat och dryck. Skaldjur från Hallalen spelade förstafiolen och till detta diverse Champagne där Henriot 1996 drog vinnarstråt (i sällskap med bl a Bollinger La Grande Année 2000 som var alldeles för ung och knuten idag, men som säkert kan bli något stort om fem år eller så). Vinet visar sig med superb mogen doft, brödighet, aprikoser och stenfrukt. Champagne blir tyvärr aldrig billigt, men en dryg femhundring för detta måste ändå sägas vara ett fynd. Henriot visar sig lagom dekadent för tillfället, och alla dess fint balanserade mognadstoner gör att vinet tar slut i ett nafs. Egentligen alldeles för bra för att delas..
Henriot är ett hus jag håller högt. Att dessutom upptäcka att bolaget släppt ett större antal flaskor av årgångarna -96 och -98 (där -98 är ett kanske något svagare kort) får mig ju faktiskt att bli väldigt förlåtande mot monopolet, i varje fall här under misteln.
Kanoners! (+++) 

Helgens bästa röda:

Bäst är inte alltid störst

Le Vieux Donjon -08 är härligt rustik och riktigt, riktigt god och rund matbärjuice. Vi häller direkt från flaskan och vinet är gott från start, men blir bättre och bättre längs kvällen. En traditionell  C9F som lämnar inget att önska i förhållande till vad den faktiskt kostar (den sparkar också stjärt med den Janasse -08 som vi dricker samtidigt, betydligt enklare och outvecklad idag trots att denna fick två timmar i luft). Le Vieux Donjon sitter som handen i handsken till lavain, finolja och havssalt. En skön matta av garrigue gör att vi faller platt. En av de bästa Châteauneuf-du-Pape vi druckit på länge, långt från de förhatliga, överextraherade varianter vi råkat ut för på sistone härifrån. Julmumma på annat sätt. (två starka ++)

Helgens älg:

2007 Mas des Chiméres AOC Coteaux du Langudoc - Terrasses du Larzac



"Vad fan är det som händer" är det första jag säger, likt kriminallitteraturens Lars-Martin Johansson, när jag sniffar på vinet vid karaffering. Vinet som ju ska förtrolla med hallon och cassis och garrigue, och allt det där, beter ju sig inte alls som det ska. P spikar doften på en sekund - "det luktar ju som när pappa kommer hem med nyskjuten älg, med päls och slaktrester och allt!" Och det stämmer ju. En inte helt angenäm start på bekantskapen med detta vin. Dessa obstinata fransmän som spar svavlet till svordomar men inte till sitt vin.
Efter någon timme i karaff börjar vinet dock att bete sig bättre, även om ovationerna uteblir. Något är skumt här. Orent? TCA? Allt på en gång? Ingen aning men inte korrekt. Dag två kan vi eventuellt hitta några hallon och lite rosmarin. Men mer än en tumme bidde det inte denna gång, tyvärr. Tråkigt då vi gillade Guilhem Dardés "vanliga" Le Coteaux du Langudoc skarpt. (-) 


Helgens sötnos:

Malvasia delle lipari, Salina, Isola Eolie, Passito 2005, Hauner.

Ibland när tillfället gör sig så gillar vi ju sött. Klockrena aprikoser, honung, fläderblommor, mandarin, mandelmassa spetsad med någon droppe salubrin. En fräsch och välbalanserad upplevelse som piggar upp i vintermörkret. Att dricka utan tilltugg. Sånt här går hem hos oss! Skulle vilja ha fler. (++)

(Inte helt enkelt att få tag i men i Tyskland är det mesta möjligt)

Roberto Voerzios Langhe Nebbiolo var föga oväntad inte vår påse, eller - förlåt - ekplanka. Till skillnad från ovan benämnda Hauner. Den lokala garriguen växer vilt här hemma. 

Avstamp

Nytt år, nya uppgifter.

Varför i hela friden försöka sig på att skriva vinblogg när tiden ändå inte räcker till, till någonting? Ja, varför inte? Vi är ju människor?

Vårt vindrickande går i perioder, ibland mer, ibland mindre. Vi dricker nästan uteslutande vin från valda delar av Frankrike (södra!+svalodlad Syrah), Italien (stövelns bägge norra hörn!) och Tyskland. Något vi gärna vill förändra om vår smak vill likaså.

Vårt nyårslöfte detta år är att dricka mer slovakiskt vin, göra ett ärligt försök att ge oss an Nya Zeelands intressanta utbud av vin, och, framförallt, att sluta bestämma vad Systembolaget vill att vi ska köpa för viner här och nu med dess konstlade utbud. Med andra ord - vi ska så mycket som möjligt utnyttja alla de andra inköpskanaler som finns idag.

Ett avstamp är inget utan ett förstamp.
Kommer: jul- och nyårsviner.